Klockan var strax efter sex på kvällen. Parkerad i soffan, nyss hemkommen från jobbet, lite svettig efter cyklingen, trött som vanligt.
Jag hade precis ätit någon typ av desperat och väldigt onyttigt mellanmål. Jag minns inte exakt, men förmodligen kall sockrad risgröt med mycket lingonsylt och mjölk. Eller kanske en macka med stark apelsinsaft. Melliset landade mjukt i magen, högst sannolikt ovanpå en chokladbit som jag åt på tåget någon timme tidigare.
Blodsockret steg snabbt, den välbekanta sköna känslan spred sig i kroppen, jag kollade mobilen, livet lekte igen en liten stund.
Vågen nosar på 100 kilo
Plötsligt insåg jag det oundvikliga. Det här inte är hållbart längre. Vågen har nosat på 100 kilo ganska länge nu – och kilona sitter på exakt de där klassiska gubbställena där de skapar som störst risk för ohälsa, estetiska tillkortakommanden och kanske i värsta fall ännu hemskare saker.
En timme senare hade jag gjort något som jag aldrig trodde mig kapabel till. Jag hade anmält mig till vad jag så sent som dagen före skulle ha avfärdat som en galen sekt. Ett nio veckor långt hälsoprogram, komplett med 90 fiberrika matrecept, ungefär lika många godkända mellanmål, ambitiösa dagliga träningsrutiner och ett komplett koncept för coachning, pepp och sociala medier-baserad gemenskap med andra i samma situation.
Köper chiafrön, ärtmjölk och makrill
På måndag är det dag ett. Nu går jag i väntans tider – köper chiafrön, ärtmjölk, vitkål, kyckling, räkor, makrillkonserver, sjögräsnudlar och sojafärs. Förbereder matlådor till jobbet nästa vecka. Deltar i Zoom-möte med tusen andra deltagare och går med i den slutna Facebook-gruppen där jag har bestämt mig för att lämna min comfort zone och följa instruktionen att vara gladlynt, öppen och bjuda på mig själv.
Utan att förstå riktigt hur det går till publicerar jag en bild från hälsoprogrammets första utmaning. Det är en tio minuter lång träningssession som jag går ut i naturen och river av.
”Djupt inne i skogen kan ingen höra dig skrika! Trevligt första pass med behagligt låga krav på koordination”, skriver jag och kryddar med en gladsvettig emoji. Snart ramlar lajks och skratt in från mina nya kompisar i gruppen.
Bolaget är en succé
Det känns märkvärdigt härligt måste jag säga. Jag googlar bolaget som sålt konceptet till mig och får läsa på affärssajten Breakit att det är en ekonomisk succé.
– Vi gör den här tillväxten med ständig lönsamhet och starkt kassaflöde och det går just nu i raketfart mitt i rådande kriser, säger grundaren glatt.
Jag får en lajk till i Facebookgruppen och känner plötsligt att jag inte är förvånad över företagets framgång. Kanske kan de här nio veckorna ändå innebära frid och harmoni? Kanske kan de så ett frö till ett nytt tänk, ett nytt liv eller åtminstone några nya mellanmål?
Vad tror du? Finns det hopp för mig? Har du varit bättre än mig på att tänka på kroppen och hur bar du dig i så fall åt? Inget skulle göra mig gladare än om du hörde av dig till mig på fredrik.hofflander@ttela.se!
LÄS MER:Hånen mot ridsporten är ett mysterium för mig
LÄS MER:Jag är cyklist – nu ska jag berätta vad jag tycker om bilister
LÄS MER:Debatten efter derbyt mellan VFK och VIF gör mig glad
