Plötsligt hände det. En häst som inte landade i hundraprocentig balans, en millisekund av okoncentration i sadeln. Sen låg mästerryttaren Henrik von Eckermann på marken, av egen förskyllan bortblåst från medaljstriden i hoppning.
Ni är såklart många som har sett de olympiska spelens kanske allra mest smärtsamma svenska sekunder.
Så här två veckor senare konstaterar jag att sällan verkar så många svenska sportkillar ha njutit så mycket av ett svenskt idrottsfiasko. Det blev snabbt en närmast uppsluppen, lycklig, fnittrig stämning i de stora mediernas kommentarsfält.
”Kan inte hålla mig för skratt”
”Han får trösta sig med att han snart får Jerringpriset och bragdguldet ändå, som alla andra ryttare som gör sitt bästa”. 590 lajks.
”Kan inte hålla mig för skratt när överklassen gråter”. 318 skrattemojis.
Det där var två av de snällare exemplen. Låt mig säga det direkt: Jag är också sportkille – och för allas trevnad (särskilt hästens) definitivt ingen ryttare. Men undrar ändå: Vad i just ridsporten är så extremt provocerande för så många idrottsintresserade personer?
Sport för rika?
Är det rikemanstämpeln? Visst, Henrik von Eckermanns bakgrund är bara en googling bort – son till en godsägare, uppvuxen på en herrgård. Men det är väl knappast någon som avfärdar fotbollen för att Albin Ekdal haft en privilegierad ungdomstid i en villa i Bromma eller ishockeyn för att det enligt flera kartläggningar är den dyraste idrotten för ungdomar och deras föräldrar?
Ingen riktig idrott?
Är det myten att ryttarna inte är riktiga idrottare? Den argumentationen är verkligen svår att ta hem hela vägen för hästskeptikerna. För att fajtas om medaljer på högsta nivå inom ridsporten krävs en fysik i toppklass, åratal av oglamouröst slit och nötande och en förmåga att prestera maximalt när det gäller som mest.
Jerringpriset?
Eller är det ridsportens inteckningar i folkets stora idrottsutmärkelse Jerringpriset som fortfarande spökar? Ni vet, de där åren när det plötsligt blev uppenbart för hela Sverige att det faktiskt finns över en halv miljon hästsportutövare i landet och att många av dem väldigt gärna ville lägga en helt rimlig röst på sina favoriter Rolf-Göran Bengtsson (2011), Peder Fredricson (2016 och 2017) och hopplandslaget (2020) när de radade upp EM-guld, OS-silver, OS-guld och gud vet allt.
Hårt slit i Vänersborg
En fin seneftermiddag i maj var jag på ett otroligt trevligt studiebesök hos Vänersborgs ryttarförening. Jag såg inte många spår av överklass. Heller inga ondsinta konspirationer för att lura skidåkare eller friidrottare på några prestigefyllda utmärkelser.
Däremot träffade jag de grymma och stenhårt jobbande eldsjälarna Marlene, Pernilla och Monica. De bjöd på Festis, gav mig en guidad tur och berättade om sitt envisa slit för att ge både sig själva och en massa andra likasinnade möjlighet att ägna sig åt en älskad idrott.
Jag skulle fortfarande aldrig våga sätta mig på en hästrygg. Men de där två timmarna stärkte mig i min övertygelse om att stallen i Sverige och världen är fyllda av äkta sporthjältar.
Något säger mig att det kan bli revansch redan i Los Angeles 2028.
LÄS MER:Jag har träffat företagare, hästar och 100 barn – tack alla!
LÄS MER:TTELA:s redaktion på Ayia Napa – en rolig och viktig satsning
LÄS MER:Jag är cyklist – nu ska jag berätta vad jag tycker om bilister
