Klippskiten avskyr mig lika mycket som jag avskyr den och genom åren har vi inte lärt oss att acceptera varandra. Jag kan inte tänka mig att det finns någon sund människa som tycker om att klippa gräset, speciellt inte med den handdrivna hamstersnurran till gräsklippare som vi äger. Det räcker med att gräset är det minsta långt och skiten havererar lika lätt som att släppa in en treåring i en porslinsaffär och hoppas på det bästa.
Dessa tankar hinner jag tänka på när jag börjar dra de första dragen över gräsmattan. Det är trädgårdsdag och hela jag vill innerst inne lägga mig platt på marken och skrika ”Jag vill inte,” men jag sansar mig. Jag inser att vår gräsmatta är ganska liten och att klippningen snart ska vara över. Just som jag håller på att njuta av denna tanke, går frun förbi med en häcksax och en räfsa. ”Kanske dags att ta tag i den där häcken som du har sagt att du ska klippa i en månad?”
Jag inser att hela grejen var en anklagande pik, men väljer ändå att ignorera henne. Jag är inne på spåret av att klippa gräset klart, sedan kan jag slinka in. I mina mörka och fantasifulla tankar ringer jag en firma och ber om en fläskig-överdriven-offert för att betonga hela gräsplätten. Vilken genialisk idé! Betonga hela skiten och därefter begrava gräsklipparen på tippen samtidigt som jag ber personalen köra en dumper över innan de fjuttar eld på skräpet.
”Fattar du hur skönt det kommer att bli med snö, kyla och mörka vinterdagar, och inte en jäkla gräsklippare så långt ögat kan nå?" Nu börjar jag åter känna glädjen och med det, komma upp i varv. "Äntligen får vi slippa höra ljudet av högtryckstvättar, trimmers, gräsklippare, häcksaxar och all jäkla skit."
Frun nickar instämmande, men jag vet ju att hon för länge sedan stängt av båda sina hörselgångar och vikt öronen likt kuvert. Egentligen borde jag kanske bo på landet, långt bort från alla dessa ljud tänker jag dystert. "Jag kan knappt vänta tills vi får julpynta hela trädgården med glitter, kulor, stora tomtar, bjärta färger, hela faderullan med julen." Då tittar hon upp på mig och utbrister något som jag verkligen inte vill höra:
"Förresten kanske det inte blir så mycket pynt i år eftersom hälften av julpyntet har flyttat till Uppsala.”
"Har du gett bort vårt julpynt?"
"Javisst, unnar du inte vår dotter att få det fint i sin nya lägenhet med lite julkänsla?"
"Är du galen, kvinna? Såklart jag INTE unnar henne det. Vi kan ge bort allt vi har, men julpyntet rör ingen."
"Lugna ner dig, bara trimma lite så ska du se att det blir bra."
"VROOM".
LÄS MER:Är vi husmuppar som bara väntar ut vår tid?
LÄS MER: Dottern vill tejpa ihop sin mun – min förvirring är total
LÄS MER:Mondo tittar på mig och tänker nog: ”Vem släppte in henne?”
