Utan att överdriva var mina känslor den där hopp-måndagen överallt, inte bara för insatsen och kämpaglöden, utan för att allt kom tillbaka till mig när jag själv fick, eller kanske man ska säga tog chansen att vara där inne på hopparenan med Mondo. Såklart jag gjorde. Vad trodde ni?
För ungefär ett år sedan var jag i Uppsala på jobb och det sammanföll så lyckligt att Mondo hade sin årliga stavhoppsgala där samma kväll. Det visade sig att företaget jag besökte även hade biljetter till hela schabraket. Vi skulle alltså gå på stavhoppning och se tidernas störste. Dottern, som jag vet tycker om Duplantis av flera olika anledningar men som jag också tror tycker att han är lite söt, blev faktiskt imponerad. Som ni kanske vet är det lika enkelt att imponera på en tonåring som att byta däck på en bil som rullar, men skam den som ger sig.
Vårt sällskap anländer till arenan och vi småpratar lite om ditt och datt medan vi letar efter våra platser någonstans mitt-mitt i arenan. Precis när jag ska slå mig ner ser jag reportrar och fotografer göra sig redo för att ta emot hopparna och jag anar att Mondo är på väg ut. Här är min chans att ta den bästa bilden. Jag rusar ner till golvet och tar en fuling-plats bland de övriga fotograferna. Tjugo systemkameror och en person med spretigt hår och en telefon utgör plötsligt kvällens mediauppbåd.
Så kommer han då, den gigantiska stjärnan och nu, vad vi vet, tvåfaldig OS-guldmedaljör och världsrekordhållare. Pang, pang, pang. Klickljuden från fotografernas kameror får Mondo att titta åt alla håll, utom just mitt. Alla trängs vid ringside för att knipa den bästa bilden och SVT är där och sänder galan live. Men jag står fortfarande här bildlös. Till sist gör jag ett försök. Det får bära eller brista. "Mondo hallå – titta hit och LE!". Han tittar upp och våra blickar möts, jag tror att ett hundratal tankar rinner genom hans huvud. "Vem fan är hon?", "Vad gör hon inne på golvet i arenan?" "Vem släppte in henne?".
Resten är historia. Bilderna är mina nu, och man blir inte bäst i världen genom att göra som alla andra, utan man blir det när man går sin egen väg. Detta skulle jag ha sagt till Mondo om han hade kastat ut mig. Tack och lov gjorde han inte det och nu, ett år senare, kan jag erkänna – det var jag som slugt nästlade mig in och fick mina bilder. Dock log han inte på bilden, men vem bryr sig – det gjorde han så det räckte i måndags. Tack för det.
