Han släpper in TTELA i det allra heligaste – Martinverket. Det är den största och äldsta verkstadsbyggnaden, och när vi rundar gaveln mot älvsidan får vi beviset: Årtalet 1901 skymtar på den gulputsade tegelfasaden.
Inne i jättekolossen är det svart och rått, stampat jordgolv och en enorm rymd under taket tio meter upp. Men Mats Ronnevik ser något annat. Han ser blåklädda män röra sig i skenet av den stora flamugnen, han ser smältmassan stelna i formarna innan de flyttas till valsverken i den stora hallen, han ser dagsljuset strila ner genom långa takfönster.
– Jag saknar bara ljudet. ”Det var inte nådigt, det fanns inga hörselskydd så vi stoppade bomull i örona”, berättade en man som arbetat här för mig.
Nu hörs bara duvkutter.
Historien ger identitet
Men det finns en framtid för det gamla industriområdet, tror Trollhättans stad och Trollhättans Tomt AB. Förslaget i den fördjupade översiktsplanen blir bevarande av i stort sett alla byggnader.
Det finns praktiska skäl. Flera av verkstäderna ligger på rad längs järnvägsspåren och bildar därmed bullervall mot den nya stadsdelen.
– Gamla Stridsbergsområdet ger också en identitet åt hela området som vi tror kommer att tillföra den nya boendemiljön väldigt mycket. En kärna, en historia, har extra högt värde när det byggs så många nya bostäder, säger Anders Torslid, vd för Trollhättans Tomt, och Caisa Olander, planeringsarkitekt i Trollhättans stad.
– Sen är förstås frågan om man vill betala ett antal tusenlappar mer i hyra för att bo i en kulturmiljö.
Bra skick ska bli bättre
En teknisk undersökning inne i industribyggnaderna visar förvånansvärt små föroreningar, samtidigt som byggnadernas konstruktion är oväntat stabil.
– Konsulterna var imponerade, de har inte sett så bra skick på gamla industribyggnader tidigare. Men konstruktionerna behöver stärkas, säger Anders Torslid.
Totalkostnaden för att ta bort gifter, stärka väggar och balkar, gjuta golv och återställa fönster beräknas till 45–50 miljoner kronor. Martinverket står för merparten, 35–45 miljoner.
– Vi tror att vi uppnått en exploateringsgrad som gör att vi både kan få till bostäder och behålla Martinverket, säger Caisa Olander.
Efter en kulturhistorisk rundvandring i somras har politikerna alltså ambitionen att bevara hela industriområdet. Men de är fortsatt tveksamma till om det går att hitta nya användningsområden och hyresgäster för Martinverket, och vill inte riskera att skattebetalarna får stå för notan. Den saken får utredas vidare.
Uttalas Martäng
Stridsbergsfabrikens byggnader var placerade efter en väl genomtänkt produktionskedja. Till den lilla hamnen kom råämnen för Stridsbergs hjärta, den stora martinugnen. Det uttalas martäng, efter den franske metallurg som uppfann en förbättrad process för stålframställning. Ugnen hölls igång med gas. En fördel var att man kunde använda järnskrot, som smältes ner med tackjärn.
Förutom valsverken i Martinverket fanns en separat, jättelång byggnad där tunnstål valsades (den är riven). Stålet gick sedan vidare till de olika verkstäderna för tillverkning av sågklingor, filar, hyvelstål och maskinknivar som sedan avsynades och packades – en cirkelrörelse som slutade vid hamnen där produkterna lastades för export ut i världen.
– Trots att järnvägen går precis utanför fanns inget stickspår in, allt gick på båt. Men inne på området fanns spår, för att kunna skjuta materialet i vagnar mellan byggnaderna, berättar Mats Ronnevik.
Flaggskepp och ny teknik
Stridsbergsområdets flaggskepp är filfabriken, den vackra och påkostade tegelbyggnaden närmast järnvägen. På frontespisen stod namnet Stridsberg & Biörck i bågform. Men även på övriga byggnader finns många fina arkitektoniska detaljer i olika stilar.
– Man lade ner lite extra på fabriker förr i tiden. De skulle stå länge, se vackra ut och ge produkterna gott rykte.
Mats Ronnevik imponeras också av byggnadstekniken i verkstäderna på höjden, där det mesta av mittskeppet är rivet. Husen kom som byggsatser, kanske från Göteborg. Betongbalkarna har en spännvidd på 21 meter, ett konststycke att tillverka på den tiden.
”Här kan bli gym och restaurang
Det starka sambandet mellan byggnaderna är ytterligare ett skäl till att spara så mycket som möjligt, även det dyra Martinverket.
Mats Ronnevik tror att det går att få ner renoverings- och driftskostnaderna. Exempelvis tycker han inte det är nödvändigt att återställa lanterninerna – takfönstren – på Martinverket med flera byggnader.
– Det blir lätt läckage, det är därför de satts igen. Man kan använda artificiellt ljus i stället. Martinverket är dyrt att värma, men man kan bygga en mellanvåning så att fler hyresgäster får plats. Här skulle kunna bli gym och restaurang till exempel.
Får Martinverket stå kvar minskar dessutom saneringskostnaderna med tio miljoner.
– Å andra sidan, river vi byggnaden kan man skapa nya byggrätter för 100–150 bostäder, säger Caisa Olander och Anders Torslid.
Hoppas på bevarande
I dag är nästan allt uthyrt på Stridsbergsområdet – mest som lager, men här pågår också blästring och andra verksamheter. Om tio år kan byggnaderna i stället husera mataffär, gym, restauranger, hantverkshus, kontor, kulturverksamheter med mera. En förskola planeras på området, kanske i kombination med en skola för årskurserna F–3.
Mats Ronnevik tycker att det är viktigt att ett bevarande av hela Stridsbergsområdet finns med i planeringen, annars finns risken att något hus rivs för att förfallet gått för långt. Så skedde härom året, då gavs rivningslov för ett mindre tegelmagasin närmast älven.
– Min förhoppning är att politiker, fastighetsägare, företagare och allmänhet ska uppmärksamma området och ta det till sig. Här skulle kunna bli så mycket bättre, lika bra som Nohab-området, säger Mats Ronnevik.
Stridsberg & Biörck startades av två ingenjörer i Sörmland i slutet av 1860-talet. Men vattenkraften för sågbladstillverkningen var begränsad. När Ernst Stridsberg fick höra att sågverket Gullöfors bruk var till salu slog han till. 1879 skeppades maskiner och arbetare med familjer från Torshälla ner till Gullöfallet vid nuvarande Oscarsbron i Trollhättan.
Här växte verkstäderna, med valsverk och martinugn. När Olidans kraftstation skulle anläggas erbjöd Vattenfall gratis el om företaget flyttade. 1901 stod första byggnaden – Martinverket – klar på halvön Knorren. Lågkonjunktur och storstrejk gjorde att det tog tid innan resten av verkstäderna var på plats och igång, runt 1911.
Stridsberg & Biörcks sågklingor, maskinknivar, filar och hyveljärn nådde världsrykte för sin fina kvalitet.
Det finns olika uppgifter om hur många som arbetade här som mest, någonstans mellan 500 och 700. Det var Trollhättans näst största arbetsplats, efter Nohab.
I slutet av 1980-talet såldes företaget till Hackman-koncernen, och den sista tillverkningen flyttades till Kardanvägen.
