Min morfar, Magnus Meijer, fyllde 50 år ungefär en månad efter att jag föddes. Jag fick tre år tillsammans med honom, innan hudcancern tog hans liv.
Jag kände honom inte. Men det gjorde många andra.
När jag som 19-åring började på TTELA kom Ulf Thuresson (han behöver väl ingen presentation på de här sidorna) fram.
– Jag får nästan lite dåligt samvete. Jag har nog spenderat mer tid med honom än vad du fick göra, sa han efter en lång genomgång av matcher, cuper och efter match-intervjuer med morfar. Genom åren har Ulf lärt mig om hans kärlek till fotbollen, lagkamrater, serievinster och att han ”sköt som en häst”.
Morfar flyttade från Borås till Frändefors i 20-årsåldern. Han började spela fotboll, blev elektriker, flyttade mittemot Rasta i Brålanda och föll handlöst för den snygga tjejen bakom kassan i samma butik. Hon som kom att bli min mormor 30 år senare.
Han började som spelare. Först i Brålanda IF innan han gick till Frändefors IF. Sen blev han tränare. Assisterande i Åsebro, sen huvudtränare för lagen där han tidigare spelat – Brålanda och Frändefors.
En gång frågade jag mamma om hon hade varit på Sörbyvallen någon gång. Hon tittade tillbaka på mig med besvikna ögon.
– Du fattar väl att jag var vid den där planen hela min uppväxt?
Jag kände honom inte. Men det känns som att jag gör det när folk berättar för mig om honom.
Det händer på olika fotbollsläktare, i möten, på gatorna i Vänersborg, mitt under intervjuer; ”Visst är du Magnus Meijers barnbarn?”. Allra oftast med glöd i ögonen, berättandes ljusa anekdoter till minnet av honom.
De lär mig att han älskade att vara i solen. Att han älskade fest, att sjunga och att dansa. Att han älskade Paul McCartney. Att ha vännerna från fotbollen hemma på partaj efter hemmamatcherna. Att det alltid packades ner en kvarting i träningsväskan när de skulle spela bortamatch. Alltid redo att fira en vinst, eller sörja en förlust.
Att han var en otrolig fotbollstränare – men framför allt vän, bror, make och pappa.
Han stannade i Frändefors resten av livet. I mormor och morfars stora gula hus vid vattentornet där jag tillbringade alla mina barndomars somrar. Han sista dag hemma på verandan var midsommarafton 2000. Han hade varit dålig länge och fick palliativ vård i hemmet, men mormor har berättat att de aldrig slutade hoppas på ett mirakel.
Samma kväll hämtade en ambulans honom och körde till canceravdelningen på Sahlgrenska i Göteborg. Några dagar senare, den första juli, tog han sitt sista andetag. På måndag har det gått 24 år.
Glöm inte solkrämen i sommar.
Ps. Morfar! Jag vill verkligen be om ursäkt för att det inte blev några vidare fotbollsspelare av dina barnbarn – men jag var så dålig att jag bänkades i Klassbollen i årskurs 3, trots att jag har för mig att en regel var att alla skulle få spela?
