Jag parkerar bilen vid Sjölanda badplats och konstaterar att jag egentligen borde vara ensam här. Det är sent på tisdagseftermiddagen och regnet smattrar mot rutan.
Men jag är inte ensam. På gräsplätten bredvid parkeringen vajar en klubbflagga och runt mig står en handfull hurtigt klädda människor och plockar med diverse utrustning.
Det är motionsorientering i Trollhättan och någonting med den här scenen gör att jag faktiskt blir lite rörd.
Trollhättans SOK jobbar ideellt
Under ett utskjutande tak står två sympatiska funktionärer från Trollhättans SOK för att hjälpa oss andra tillrätta. För att sköta startlistorna, inkassera den mycket modesta anmälningsavgiften på 20 kronor, kanske ge ett uppmuntrande ord på vägen.
De är här helt frivilligt och oavlönat, såklart. Lika frivilligt har någon plockat fram kartor över skogsområdet. Lika frivilligt har någon tillbringat ett antal timmar med att planera in kontrollpunkter, rita in dem på kartan och räkna på banlängder och svårighetsgrader. Lika frivilligt har några sedan samlat på sig ett gäng klassiska orange-vita-skärmar, lite stämplingsenheter och gett sig ut på en mödosam färd i skogen för att få alla prylar på rätt plats.
Allt detta för att vi, ett gäng på kanske tjugo vuxna personer i olika mått, åldrar och former ska få möjlighet att lufsa omkring i skogen en timme eller lite mer. Och bli glada, frustrerade, bekymrade, utmanade, svettiga och allt möjligt däremellan.
Ideellt arbete värt miljarder
När statistiskt bevandrade personer räknar på det ekonomiska värdet av allt ideellt arbete som utförs i Sverige så kommer de fram till närmast svindlande belopp. Enligt Volontärbyrån kan det handla om i runda slängar 160 miljarder kronor.
Beloppet är ju hemskt imponerande förstås. Men ännu viktigare är detta: Att det finns så många människor som vill ge av sin tid för andras skull är ett av de starkaste hälsotecken som ett samhälle över huvud taget kan uppvisa.
Det är ett bevis för solidaritet, glädje och att vårt gemensamma bygge liksom håller ihop rätt bra.
Orientering i jeans
”Jag har glömt mina löparbyxor”, erkänner jag skamset samtidigt som jag betalar mina 20 kronor i avgift.
”Ja du, vi har lånekompasser men inga lånebyxor”, säger den trevlige mannen mittemot mig och sneglar ner på mina svarta jeans.
Det blev 56 fantastiska minuter i skogen. Regnet fortsatte falla, ett och annat felaktigt vägval gjorde jag och de där jäkla jeansen blev till slut rejält tunga att dra runt på. När jag glad i hågen kom tillbaka till badplatsen väntade de två funktionärerna tappert kvar, lika trevliga som när jag såg dem före start.
”Det var kul”
När jag stod där, svettig, trött och lite ledbruten, hade jag inte hunnit formulera färdigt hela det här resonemanget om civilsamhällets ideella hjältar.
”Bra jobbat, det var kul”, var allt jag fick ur mig.
Hoppas att den djupt kända tacksamheten ändå skymtade fram – och att vi ses igen snart.
