På ytan är idyllen så vacker. Gröna kullar, täta häckar och vita stenhus får landskapet i Armagh att påminna om Fylke i "Sagan om ringen". Höstvinden är varm. Solen skiner. Byvägen slingrar sig ömt genom trakten.
Och i en korsning berättar ett monument om hur elva män kallblodigt pepprades med kulor från automatgevär i en ren avrättning.
Det här är södra Nordirland, med en blandad befolkning där katoliker och protestanter bor sida vid sida, men mentalt ändå långt från varandra – inte minst under de värsta ofärdsåren 1969–1998.
Stoppad buss
Här på Kingsmill Road kulminerade ett blodigt halvår i januari 1976. Mord från ena sidan följdes av mord från den andra, som i en isländsk vikingasaga.
Tre bröder Reavey var ensamma hemma i Whitecross när beväpnade män från unionistorganisationen UVF bröt sig in och sköt ihjäl dem. Bröderna var katoliker, men utan koppling till IRA eller andra nationaliströrelser. Mamman fick övriga bröder att svära på att inte hämnas. Fast någon annan gjorde det ändå, i deras ställe.
Dagen efter stoppades en minibuss i närheten av maskerade män. De tolv ombord beordrades ut varpå de utfrågades om någon var katolik. En man trädde fram – och skickades vidare längs vägen, med order om att inte vända sig om. Övriga elva sköts med automatvapen. En överlevde, trots 18 kulor i kroppen.
Otaliga offer
Monumentet över de döda andas allt annat än förlåtelse och försoning. "Det här övergreppet utfördes av lokala irländska republikanska terrorister", lyder texten. Fortfarande fylls här på med blommor.
Uppför backen kommer Desmond McCaine med en liten bukett, på besök i hemtrakten för första gången på 40 år.
- Jag minns dem alla. Joe Lemmon, Bobby Freeburn... Han där brukade laga alla våra bilar, säger han med en nick mot plaketterna med de dödas namn.
Brottsplatsen i Armagh är bara en av många i Nordirland. Över 3600 människor dödades under ofärdsåren. Minst 35000 skadades. Ännu fler har fått sina liv präglade av händelserna.
- Många av de skadade var unga män, så det finns mängder av kvinnor som har tagit hand om allvarligt skadade söner, fäder, makar och pojkvänner i upp till 40 år, berättar Margaret Bateson från organisationen VSS, som arbetar med stöd till offer och överlevande.
Murar och staket
Fredsavtalet 1998 har i stort sett följts och gett hopp om ett mer normalt liv, med normala relationer mellan folkgrupperna. Men misstron sitter djupt. I Belfast reser sig så kallade fredsmurar för att åtskilja protestantiska gator från katolska. Här flyger fortfarande flaskor och sten över murarna under sena nätter.
- Även om integrationen har ökat så är Nordirland fortfarande väldigt uppdelat. Och om du har saker som legat och grott sedan 1970-talet så kommer det att ärvas ned av dina söner och döttrar, till dina söners söner och dina döttrars döttrar, säger Paul Sheridan från organisationen SEUPB, ansvarig för att fördela EU-stöd till projekt för fred och integration i Nordirland och gränsområdet.
Oro för brexit
Liksom många andra nordirländare är Sheridan orolig över brexit. När fredsavtalet skrevs fanns det ingen som hade någon tanke på att det en dag skulle kunna bli en EU-gräns mellan Storbritannien och Irland. Nu vet ingen riktigt vad konsekvenserna kommer att bli efter 29 mars 2019.
- Det är rädslan för det okända. Vi måste se till att fredsprocessen fortsätter, vad som än händer med brexit, säger Sheridan.
Fast alla håller inte med – och skyller brexitoron på gamla kontrahenter i stället.
- Det är bara påhitt från den irländska regeringen. Ju fortare vi lämnare EU desto bättre, säger Desmond McCaine – som bor i England – och lägger ner sin blomma vid monumentet på Kingsmill Road.
Solen skiner fortfarande. Men det känns att hösten är här.
Fakta: Nationalister och unionister
På ena sidan i konflikten i Nordirland fanns de så kallade nationalisterna eller republikanerna som kämpade för bättre villkor för den katolska befolkningsgruppen och för en nationell irländsk återförening med den självständiga republiken Irland. De mest kända paramilitära grupperna på nationalistsidan var IRA (Irländska republikanska armén) och utbrytarna Provisoriska IRA och Verkliga IRA.
På andra sidan fanns lojalisterna eller unionisterna, som tog sitt namn från sin lojalitet med den brittiska kronan och önskan att fortsatt vara en del av den brittiska unionen. På unionistsidan stred främst grupper som UVF (Ulsters frivilligstyrka) och UDA (Ulsters försvarsförbund).
Parallellt satte brittiska myndigheter in 26000 soldater och 13000 poliser för att stävja oron.
Bakgrund: Konflikten i Nordirland
På 1600-talet koloniserade den engelska kronan Irlands nordligaste del, Ulster, med engelska och skotska protestanter för att minska risken för uppror från de katolska irländarna.
Under den irländska självständighetsrörelsen var Ulster djupt splittrat mellan katolska nationalister/republikaner å ena sidan och protestantiska lojalister/unionister å den andra. När merparten av ön blev självständig 1922 kom de sex mest protestantiskt dominerade av Ulsters nio grevskap att kvarstå under brittiskt styre, med namnet Nordirland.
Motsättningarna i norr exploderade på 1960-talet i upplopp och våldsamheter. På båda sidor fanns militanta terrorrörelser som använde sig av mord och bombdåd. Totalt har över 3600 personer dödats och tiotusentals blivit skadade.
I det så kallade Långfredagsavtalet 1998 enades Nordirlands olika politiska grupper samt Storbritanniens och Irlands regeringar om förhållandena för en maktdelning. Det innebär bland annat att gränsen ska hållas öppen och att invånarna i nord fritt får välja om de vill vara irländska eller brittiska medborgare eller både och. Nordirland har samtidigt rätt att bryta sig ut och ansluta sig till republiken Irland, om det godkänns i folkomröstningar på båda sidor om gränsen.
Under 2000-talet har såväl republikanska IRA som lojalistiska grupper som UVF och UDA officiellt lagt ned sina vapen. Spänningarna är dock fortsatt starka.
Befolkningsmässigt är i dag en förskjutning på gång, som förmodligen runt år 2020 ger en katolsk majoritet i Nordirland för första gången sedan 1600-talet.
