Mouayad Shaheen kommer upp på redaktionen i Vänersborg för att berätta om sin situation. Han är inte så lång, klädd i täckjacka, luvtröja, jeans och sportskor. Först är han tystlåten och sammanbiten, men berättar sedan sin sakligt sin historia på god engelska.
När han var tio år skildes hans föräldrar. Han flyttade då till sin farbrors familj som bodde i en lägenhet i Damaskus.
Mouayad var 16 år när protesterna mot regimen började i mars 2011. Först var det rätt lugnt, men från hösten blev det allt värre för varje månad.
– Två gånger sprängdes en statlig byggnad nära vår lägenhet. De stred i närheten och kulor träffade vårt hus.
I juli 2012 gick han ut skolan efter tolv år.
– Min situation började allvarlig, jag skulle kallas in till militärtjänst. Och jag kunde inte söka till universitetet i Damaskus.
Familjen lämnade Syrien och flyttade till Kairo i september 2012. Men där var läget också spänt, det egyptiska folket var splittrat efter att Mursi valts till president.
– De ville inte ha syrianer i Egypten, de gjorde allt för att vi skulle lämna landet.
I höstas beslutade sig familjen för att försöka komma till Sverige. I början av oktober klev de på ett fartyg i Alexandria för att komma till Italien. Fartyget var gammalt och hade tagit ombord för många passagerare.
Mouayad berättar att fartyget efter nästan en vecka färd tog in vatten och började sjunka. Men de ombordvarande räddades och fördes över till tre olika fartyg. Familjen splittrades. Efter tolv timmar kom Mouayads räddningsfartyg till en italiensk hamn i gryningen. Efter att ha vistats utomhus på avspärrat område under dagen släpptes han in i ett hus på eftermiddagen. I lokalen var det runt 100 personer, även kvinnor och barn. Han såg ingen från familjen.
– De bad oss att lämna våra fingeravtryck, annars skulle vi utsättas för våld. Det skulle inte påverka att asylansökan hamnade i Italien, det var bara för att identifiera oss när vi var i Italien. Vi vägrade. Efter två timmar kom ett tiotal poliser med sköldar och batonger. De började slå en man, sedan slog de en till. Den förste kördes ut i rullstol.
Mouayad hade inte ätit på flera dagar.
– Själv gömde jag mig faktiskt bakom en större person, jag var rädd och jag behövde tänka. De skickade in nya poliser. Det var fruktansvärt, det kändes som i ett fängelse.
Till slut kände han att han inte hade något val. Han lämnade sina fingeravtryck och fick skriva på ett papper som han inte ens fick översatt för sig.
Efter två dagar släpptes han fri i Italien. Efter en vecka lyckades han ta sig vidare med bil till Sverige. Han kom till Göteborg och intervjuades under två dagar.
– Jag berättade allt.
Han fick till slut kontakt med familjen. De har redan fått uppehållstillstånd och flyttat till lägenhet i Göteborg.
Under tiden har han planerat sin framtid. Allt var klart för att börja studera svenska på måndag.
– Jag vill bli tandläkare eller inredningsarkitekt.
Men drömmarna om framtiden har slagits i kras. Eftersom han har fyllt 18 år räknas han som vuxen, han räknas inte till familjen. Enligt EU:s Dublinförordning ska man söka asyl i det EU-land man först kommer till.
Den 20 januari beslutade därför Migrationsverket att han ska återföras till Italien. Han överklagade till Migrationsdomstolen. Men den fastslog den 14 februari bara verkets beslut.
Han har fått besked om att han på tisdag ska resa till Malmö för vidare befordran till Italien.
– I Italien kommer jag inte att få något stöd alls, jag känner ingen där, min farbror har inga pengar att hjälpa mig med.
Han tystnar en stund.
– Då föredrar jag att åka tillbaka till Syrien, jag vill inte vara i ett land där man förolämpat mig och slagit mig. Då föredrar jag att dö i mitt eget land. Det är faktiskt en allvarlig tanke. Jag har inget att hämta i Italien.
