Varenda stol som är uppradad i Nova arenas lilla del är upptagen och publiken lyssnar uppmärksamt till det Elza Dunkels, pedagogisk forskare, har att säga.
– Vad är egentligen hat? Jag tror att det är viktigt att vi kommer överens om att vi inte är överens om definitionen, utan det är upp till offret att avgöra. Det är inte alltid vår egen intention som är det viktiga, utan hur den andra personen upplever det, säger hon.
Med bland annat en doktorsavhandling och en bok om barns och ungas användande av nätet är hon inbjuden att prata om strategier för en bättre vardag på nätet, en av flera programpunkter på konferensen om våld i ungas vardag i Trollhättan, som arrangeras av Trollhättans stad, länsstyrelsen i Västra Götalands län och Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor.
I publiken finns politiker, beslutsfattare och personal från skola och förskola.
– Mitt i arbetet med boken hamnade jag själv i en hatstorm som ledde till sjukskrivning, de erfarenheterna har jag försökt använda mig av, säger Elza Dunkers.
Hon menar att det finns två typer av näthat. Dels det hon kallar politiskt hat, som till exempel sexism, dels det personliga hatet. Det första sker oftast mellan vuxna människor som inte känner varandra, det senare mellan unga personer som har någon slags relation.
– Det finns förstås inga vattentäta skott, men man kan säga att vuxna och barn inte utsätts för samma typ av hat på nätet.
För att bättre förstå varandra och varandras vardag trycker hon flera gånger på att man måste prata mer med sina barn. Att ignorera frågorna och sticka ned huvudet i sanden är inget alternativ.
– Det är som att säga ”trafiken är jättefarlig, så jag pratar inte med mina barn om den”. Det kommer inte att hjälpa dem. Det här är komplexa frågor och man behöver ge dem verktyg att ta sig ur kniviga situationer. Som att det är okej att ljuga litegrann och till exempel skriva att ”min pappa kom precis in”, även om han inte gjorde det, när det inte känns okej i en chatt. Och att det är helt okej att man inte läser allt som skrivs om en om man inte vill, säger Elza Dunkers.
Hennes föreläsning väckte en hel del tankar bland åhörarna.
– Jag fick en tankeställare om hur jag pratar med mina egna barn. I min yrkesroll har jag en känsla av att en del barn är väldigt ensamma i det här, säger Eva Asthré Lööf, som jobbar som specialpedagog.
Även områdespoliserna var på plats. Karoline Andersson ska försöka sätta sig in i mer av den teknik som ungdomarna använder framöver, men plockar också med sig tipset om att inte mässa.
– Vi som poliser vill få ungdomarna att känna att de vill göra saker i stället för att vi säger åt dem vad de ska göra, säger hon.
