Mats hittades död på en källartoalett i Odenhuset i Trollhättan. Där hade han legat i flera veckor utan att någon saknat honom. Av dem som kände honom beskrivs han som en ensamvarg, någon som ville klara sig själv och som drog sig för att ta hjälp. Även om han så tvingades till hemlöshet. Det här är en historia om ensamhet och utsatthet. Men också om en fastighetsägare som valde att låta en hemlös man leva i stadens stora galleria. Historien om Mats på Oden.
Det är juni och skolavslutningstider. På flak åker studenterna varv efter varv längs med Drottninggatan. De passerar Oden-gallerian, sjunger ”Fy fan vad vi är bra” och är lyckliga över att livet äntligen ska börja.
Väldiga skyfall har dragit in över området, följden blir översvämningar. Två personer från fastighetsägaren går igenom alla utrymmen i Odenhusets källare där vatten kan ha tagit sig in. Varje skrymsle kontrolleras. Inne på en toalett i anslutning till ett trapphus, i en del av källaren som inte används, hittar de en kropp. De blir chockade av synen och larmar polisen.
De har hittat Mats.
Den här delen av Odenhusets källare ligger öde. Det var här som Mats hittades på en toalett i början av juni. Bild: STEFAN BENNHAGE
En vecka passerar.
Vi kliver ur hissen. Det luktar källare. Ödsligt. Tomt. Ensamt.
Det enda som hörs är fläkten som ska vädra ut lukten av en död människa. Det stora rummet med några stolar, en fåtölj och två mindre bord ligger i mörker, det enda ljuset som kommer in är från utrymmet lite längre bort. Vi söker oss dit.
Två toalettdörrar står på glänt. De har en färglös beige nyans. Den vänstra toaletten är inte större än kanske tre kvadratmeter. En toalettstol och ett handfat är det som ryms. Den runda lampan som ska sitta ovanför spegeln har någon lagt i handfatet. Min blick dras till golvet. Det är grått, i betong, klinker eller sten, vad vet jag. Det ser smutsigt eller missfärgat ut. Kanske både och.
Mats liv tog slut här. Han hittades död på källartoaletten. Han hade legat död i veckor, kanske månader.
Hur kunde det sluta så? Att en man som jobbat över 20 år på Saab blev så ensam att ingen saknade honom när han försvann.
Här hade Mats legat i flera veckor utan att någon saknat honom. Det var först när regnet drog in med översvämningar som följd som två i personalen fann honom. Bild: STEFAN BENNHAGE
Alla vi pratar med säger samma sak – att Mats var hemlös. Men märkligt nog står han folkbokförd på en adress i Trollhättan. Det väcker många frågor. Vi bestämmer oss för att åka dit. På samma adress finns en annan man, Azaria Almqvist. Vem är han, vad har han för relation till Mats och vad vet han?
Det har gått ett par dagar sedan Mats hittades död när vi ringer på porttelefonen. En röst hörs i andra änden. Det visar sig vara Azaria. Vi förklarar vårt ärende. Han har hört av en kompis om Mats död. Han är inte hemma men vill ändå berätta.
– Det är sorgligt, säger han.
Att Mats skulle bo där, hos honom, stämmer inte alls. Han har inte bott där på flera år.
– Han bodde bara här under cirka tre månader.
Vi får en förklaring. Det visar sig att Mats jobbade på Saab. När biltillverkaren la ner och de anställda blev uppsagda slogs hans liv i spillror. Han blev deprimerad och arbetslös.
Här, i ett flerbostadshus bakom Edsborg i Trollhättan, bodde Mats en kort tid av sitt liv tillsammans med Azaria Almqvist. Bild: Annie Granzell
Det är så Azaria beskriver det.
– Han jobbade i samma arbetslag som min bror, säkert under 20 år, eller ännu längre.
När Mats inte kunde betala hyran blev han vräkt från sin lägenhet. Han kontaktade Azaria och bad om att få bo där, hos honom. Sagt och gjort.
Men det blev en kort vistelse. Mats kunde inte betala hyran till Azaria heller.
Jag tror han var skamsen över att det gått illa.
– Jag försökte hjälpa honom, få honom att komma på någon annan lösning. Jag sa till honom att han kunde bo hos sina föräldrar. Men han vägrade. Han ville inte bo hos dem även om de sagt att han kunde bo där. Jag tror han var skamsen över att det gått illa.
Istället packade Mats sina saker och försvann. Vart han tog vägen vet inte Azaria, han visste inte ens att Mats bodde kvar i Trollhättan. Flera gånger har han tänkt ta bort honom från adressen. Mats post har sedan länge slutat komma.
Vem var han?
– Han höll sig för sig själv. Jag vet inte vad han gjorde. Han var speciell men det var inget ont i honom.
***
Några dagar efter att nyheten om att en man hittats död i Odenhuset får jag ett kortfattat mejl.
Jag ringer upp numret. Kvinnan i andra änden har gjort klart redan från början att hon vill vara anonym. Hon jobbar i gallerian. Vi kan kalla henne Malin. Hon befinner sig någonstans utomhus, det är livligt runt omkring henne. Hon låter bestämd, på gränsen till upprörd. Hon har träffat Mats många gånger.
– Det var vår lilla hustomte kan man nästan säga.
Utan att jag behöver ställa någon mer fråga fortsätter hon prata.
– Jag var helt säker på att han var en av vaktmästarna. Vid något tillfälle frågade jag om inte Mats kunde hjälpa oss men jag fick till svar att ”han jobbar inte här”. Jag funderade på vad han gjorde här, om han inte jobbade här? Det blev en konstig situation. Men det var aldrig någon som svarade på det.
Vem sa det till dig? Att han inte jobbade där?
– Han som tidigare var anställd som vaktmästare.
Var Mats ofta tillsammans med vaktmästaren?
– I början var han det, de första åren. Sedan var det mer och mer att Mats gick ensam mellan butikerna och samtalade lite och fördrev tid skulle jag säga. Ibland kunde man möta honom nere på lastkajen och då kanske han gav ett handtag och hjälpte till att slänga lite skräp. På morgnarna gick han ofta och sopade lite runt byggnaden.
Han mådde jättejättedåligt.
Det visar sig att Malin träffade Mats en tid innan han försvann.
– Han blev hjärtsjuk, låg på sjukhus och fick mediciner och så där. Jag pratade med honom när han kom från Näl. Han mådde jättejättedåligt. Svetten bara dröp om honom och han var helt blek i ansiktet. Han sa att han legat på sjukhus i två eller tre veckor.
Malin såg inte Mats i huset efter det.
– Nej. Men jag grämer mig över varför jag inte sa något när vi åkte hiss tillsammans den dagen och han berättade det för mig. Jag ville fråga vad han gjorde på jobbet om han var sjuk. Då kanske jag hade fått ett ärligt svar. Typ: ”Jag jobbar inte här”. Alla visste om det men ingen sa något.
Hon berättar att i stort sett hela huset visste om Mats.
Ville ingen fråga honom om han var hemlös eller att han inte jobbade i gallerian?
– Ingen frågade Mats själv. Man frågade vaktmästaren istället eftersom man inte ville trampa Mats på tårna. Man ville inte få honom att känna sig dum.
Vi har väl tänkt att han kanske fick hjälp ändå.
Men han måste ju ha varit borta länge, saknade ingen honom när han inte dök upp vecka efter vecka?
– I och med att han blev sjuk så lät det som att han skulle gå till socialtjänsten och be om hjälp. Då tänkte jag att han kanske fick det. Fast jag har ändå undrat vart han tog vägen. Jag har frågat mina kollegor. Vi har väl tänkt att han kanske fick hjälp ändå.
Vad tänker du om det som hänt honom?
– Det är ett sådant fruktansvärt öde. Jag är ledsen, riktigt ledsen. När jag kom till jobbet efter att det hade hänt så gick det en annan man med Mats vagn, den lilla vagnen med sopborste på. Då högg det till i magen. Han är borta liksom.
***
Malin pratar om Odenhusets vaktmästare. Det är den tidigare fastighetsskötaren Magnus Hallberg.
Jag slår numret till Magnus och han svarar efter några signaler. För några dagar sedan skickade jag ett sms där jag förklarade mitt ärende. Frågade om han kunde tänka sig att berätta om Mats eftersom han troligtvis var en av få som kände honom väl.
– Jag har vridit och vänt på detta. Tänkt. Pratat med kollegor på Oden, säger Magnus.
Han uppskattar att han träffade Mats för första gången för kanske tre år sedan. Han berättar om hur han under åren försökte få honom att ta hjälp.
Jag gjorde orosanmälningar.
– På alla sätt som går. Jag vet inte hur många gånger som jag sa att jag kunde följa med honom till socialtjänsten. Att jag kunde sköta snacket bara han kontaktade dem själv. Jag gjorde orosanmälningar.
Han tystnar.
Magnus vill berätta om Mats och hur han har gjort allt han kunnat för att hjälpa en annan människa.
– Vi kunde till och med fixa en lägenhet och en praktikplats åt honom men han ville inte.
En bit in i samtalet säger han att de nog gjorde Mats en björntjänst.
– Vi höll honom under armarna. Det tror jag att hans familj också gjorde. Vi skulle ha satt ner foten för länge sedan. Men vad ska man göra med någon som är utsatt men som inte vill ha hjälp?
Det var Magnus som körde in Mats till Näl när han blev hjärtsjuk. Det var också Magnus som hämtade honom när han blev utskriven. Men inte ens då ville Mats ha den hjälp som samhället kunde ge.
– Jag vet att han fick hjälp av socialen att betala sin hjärtmedicin men något annat var han inte intresserad av. Han hade inte heller sagt till sjukhuspersonalen att han var hemlös. Jag är säker på att de hjälpt till med en ordnad hemgång då. Istället bodde han hos någon kompis, säger Magnus.
Mats fick gå tillsammans med fastighetsskötaren Magnus Hallberg och göra enkla sysslor i huset. Mest för att få en social vardag. Bild: Annie Granzell
När han gick omkring med dig i huset, jobbade han då?
– Nej. Han gjorde inte några riktiga arbetsuppgifter. Han gick med mig och vi småpratade om allt möjligt.
Men i december i fjol förklarade Magnus att Mats inte kunde vara kvar på Oden längre. Att det var ohållbart.
– Jag ville ju bara att han skulle ta hjälp, att han skulle känna sig tvingad att göra något åt sin situation. Jag trodde att det skulle hända något och att han skulle höra av sig inom en vecka och berätta att han fått hjälp. Jag hörde ingenting.
Vem var han för dig?
– En man som inte hade några måsten i livet mer än att han behövde ha mat för dagen. Han var vansinnigt positiv trots den situation han var i. Någon som inte tog för sig, som hittade ursäkter och undanflykter för att slippa ta hjälp. Någon som var omtyckt av alla.
Jag försökte bara hjälpa honom.
Hur känner du kring det som har hänt?
– Att det är tragiskt. Men man kan inte hjälpa de som inte vill ha hjälp. Jag är också ledsen över att folk i huset tror att jag slängde ut Mats. Så var det inte. Jag försökte bara hjälpa honom.
***
Vi kan kalla honom Anders.
Han har också träffat Mats vid flera tillfällen. Han är besviken men också förbannad. På fastighetsägaren. Han tycker att de har utnyttjat Mats.
– I åratal har han servat fastighetsägaren, restauranger och butiker genom städning, tagit bort klotter, julpyntat och hållit ordning och uppsikt över fastigheten. Som en extra fastighetsskötare.
Anders berättar att Mats fick bröd, mat, dricka, godis och klippning. Att det helt enkelt byttes tjänster mellan Mats och många av butikerna i huset.
– Han kände sig utnyttjad när det var krav på honom att utföra arbete utan lön. Men han vågade inte säga något av rädsla för att bli utkörd.
På helgen lyxade han till det genom att lägga en mjuk filt över kartongerna.
– Han berättade att han låg på kartonger på betonggolvet. På helgen lyxade han till det genom att lägga en mjuk filt över kartongerna.
***
Det regnar, igen. Sommaren bjuder i vanlig ordning på plötsliga skurar.
Ståendes vid den väldiga biotrappan i Odengallerian ser jag hur människor skyndar in under tak för att undkomma regnet. Tar skydd från väder och vind. Precis som Mats gjorde, hinner jag tänka innan Per Alexanderson möter upp.
Han är vd för EHF AB som indirekt äger hela huset. Han visar in till ett avskilt kontor längre in i gallerian. Ritningar över huset finns uppsatta på väggarna. Varje vrå finns utritad. Också toaletterna i källaren.
Vd Per Alexanderson har slagit sig ner vid bordet inne på kontoret i Odengallerian. Då och då ramlar det in folk i rummet som också jobbar i huset. Att prata om Mats är inte konstigt för någon, alla visste vem han var. Bild: STEFAN BENNHAGE
Han slår sig ner på en stol.
– Det här är väl en fråga för hela samhället. Vad är det som gör att en människa inte tar hjälp? Vad är det som gör att man är där man är? Jag tror det finns många som lever ensamma men att vara så ensam och utsatt som Mats var, det är rätt långt till det. Mats var en ensamvarg. Han var en ensamvarg när han kom hit och en ensamvarg när han var här.
Vi lät honom ha en plats att vara på.
Han tar en kort paus. Funderar innan han fortsätter.
– Mats dök upp här för ett antal år sedan. Vår fastighetsskötare Magnus tog sig an honom och vi lät honom göra det. Vi lät Mats ha en plats att vara på, såg till att han fick en stadig tillvaro. Inte att han gjorde några större sysslor men för att han skulle få en social vardag.
Vad var det han gjorde?
– Det var mest att han gick runt och plockade skräp. Han gjorde någon tjänst ibland till några eller någon av våra hyresgäster. Inget som krävde någon utbildning.
Varför fick han inte lön?
– Det var inte så att Mats gjorde sysslor som det utifrån ett arbetsperspektiv fanns ett behov av. Han var inte anställd hos oss utan han fick vara med.
Hissen tar oss ned i källaren. Vi vill se rummen och toaletten där Mats uppehöll sig, sov och dog. Bild: STEFAN BENNHAGE
Och så var det den där frågan om Mats verkligen bodde i källaren.
Per Alexanderson berättar att han har snubblat på honom vid två tillfällen. Tidigt på morgonen innan någon annan varit i huset.
– Jag pratade med honom och var ganska tydlig med att det här inte är en bostad, att utrymmena inte är några man ska sova i. Jag förklarade att det är kopplat till ansvar, från att det kan börja brinna till andra saker. Vid båda tillfällena sa jag att han gärna fick vara här, men inte sova här.
Hur reagerade han på det?
– Det var full förståelse. Men är man i den situationen kanske man inte riktigt gör som man är tillsagd. Det är väl pest eller kolera man navigerar ifrån. Om du får välja på att vara ute i tio minusgrader eller vara i ett varmt utrymme där ingen ser, även om du vet att du inte får vara där, vad väljer du?
Det är en kal, hård och ogästvänlig plats. Typisk källarlokal och det är svårt att föreställa sig att Mats har sovit här ibland. Bild: Stefan Bennhage
1/2
Per Alexanderson tystnar igen, lutar sig tillbaka på stolen.
– Han kunde våra områden, visste var vi inte var särskilt ofta, han hade koden för att komma ner i dörren.
Var det ingen som reagerade när Mats försvann?
– Vi frågade om det var någon som sett vart han hade tagit vägen. Han kunde ha fått hjälp men han kunde lika gärna ha åkt ifrån Trollhättan.
Det är trappor, skrymslen och vrår överallt. Per Alexanderson träffade på Mats vid två tillfällen då han hade sovit i källaren. Bild: STEFAN BENNHAGE
Han ser bekymrad ut. Han håller inte med om att de skulle ha utnyttjat Mats, som Anders påstår.
– Min uppfattning är snarare tvärtom. Vi utnyttjade inte honom och han utnyttjade inte oss. Vi gav en utsatt människa en plats att finna någon form av fotfäste i sin vardag. Nu sökte han inte hjälp från våra sociala skyddsnät, han ville inte ta den vägen. Han gick hit.
Fanns det ett krav på Mats från er sida att han skulle arbeta utan lön?
– Som jag sagt så hade Mats inte någon roll i Odenhuset, utan han fick vara med Magnus eftersom Mats själv inte ville vara någon annanstans.
Både Per Alexanderson och tidigare fastighetsskötaren Magnus Hallberg säger att de har hört att Mats ska ha fått mat och bytt tjänster med butikerna i huset men att det inte är något de vet med säkerhet.
Dörren till verkligheten öppnas. Det känns som två olika världar. Att Mats levt och dött ensam och isolerad samtidigt som det en våning upp, bara några meter därifrån, varit fullt med folk, liv och rörelse. Bild: STEFAN BENNHAGE
Hade ni kunnat göra något annorlunda?
– Vi har ju försökt få honom att ta hjälp, ganska mycket. Vi följde med honom till socialen vid något tillfälle. Men när en människa inte vill ta emot hjälp, varför man inte vill göra det är svårt att spekulera i. Det är klart att vi skulle kunna säga att han inte får vara här överhuvudtaget. Om det varit bättre eller sämre låter jag vara osagt. Jag kan tycka att det här var en form utav hjälp för honom under den tid han fick hänga här, säger Per Alexanderson.
Vad tänker du om det som hänt?
– Den reflektion som vi har gjort, hur våra medarbetare har tagit sig an honom. Jag vill nog påstå att det är lite beundransvärt. Att lägga den tiden och kraften. Att se honom. För det var inte så många som såg honom.
”Jag vill nog påstå att det är lite beundransvärt. Att lägga den tiden och kraften. Att se honom. Det var inte många som såg honom.” Bild: STEFAN BENNHAGE
Socialtjänsten: ”Kan inte tvinga någon att ta emot hjälp”
TTELA erfar att socialtjänsten i Trollhättan har fått in flera anonyma orosanmälningar gällande Mats. En av dem, som TTELA tagit del av, skickades in 2022.
Anna Kindberg är områdeschef inom socialtjänsten i Trollhättan stad. Hon uttalar sig inte i specifika fall på grund av sekretess men förklarar att de generellt börjar med att söka upp personen som anmälan gäller.
– Om vi får in en orosanmälan om en person, som vi inte har kännedom om sedan tidigare, har vi en särskild uppsökargrupp som letar rätt på personen, säger hon.
Socialtjänsten har enbart i undantagsfall möjlighet att tvinga in personen i någon insats, exempelvis enligt lagen om vård av missbrukare. Då handlar det om när någon befinner sig i ett missbruk, inte går med på vård och utgör en fara för sig själv eller andra. I de fallen är det förvaltningsrätten som ytterst beslutar om tvångsvård.
– Vad som händer efter att vi har sökt upp personen är upp till vad personen vill, eftersom kommunens insatser är frivilliga. Vi kan inte tvinga någon att ta emot hjälp. Det vi kan göra är att söka upp individen, informera om vilken hjälp som finns och motivera personen att ta emot den.
Rösten i andra änden av telefonen är klar och tydlig – det är Mats pappa.
Han är över 80 år. Föräldrarna vill inte medverka i någon intervju, inte medverka med namn och de vill inte att TTELA publicerar någon bild på Mats. Det enda han säger är att hans son var en lugn och stillsam person.
– Jag träffade honom sista gången i våras, vid påsk. Då var han sjuk, hade ont i benen och svårt att gå, säger han innan han fortsätter.
– Det finns inget mer att säga, ni vet redan allt. Nu måste vi begrava honom.
***
Det är höst.
Det tar en stund innan vi hittar familjegraven. Den en gång i tiden guldfärgade gravyren är sliten och nött och det går knappt att se vad som står. Efter lite ansträngning läser vi ett mansnamn och ett kvinnonamn. Båda är födda i början av 1900-talet och döda i skiftet mellan 80- och 90-tal. De fick sina år i livet.
Det enda som berättar att någon har begravts här nyligen är den lilla kala fläck bredvid de planterade isbegoniorna.
Hans namn står inte på gravstenen men vi vet att det är här han vilar. Den snälla, hjälpsamma, envisa och stolta ensamvargen. Mats på Oden.
Här, på en kyrkogård i Trollhättan har Mats fått sin sista vila. Hans namn har ännu inte hunnit graveras in säger Mats pappa. Bild: STEFAN BENNHAGE
