Åker du någon gång tåg på sträckan mellan Lödöse och Trollhättan? Då kanske du har funderat över varför lokföraren så ofta ljudsignalerar strax söder om Upphärad.
Det har åtminstone jag gjort. Kanske är det en populär viltpassage, kanske ska det varnas inför någon skymd kurva? Tänkte jag.
Men så är det inte. Lokförarna tutar på granen Fredrik, som står i godan ro bredvid spåret och växer till sig, inramad av en uppbyggd kvadrat med gammal järnvägsräls.
Fredrik var en rallare
Lokföraren Tomas Beckius hälsar god morgon i telefonluren och drar igång den osannolika berättelsen på sin vänliga värmländska.
– Ja, alltså, Fredrik är väl ett vårdträd kan man säga. Jag fick den här historien berättad för mig när jag började som lokförare för 40 år sen. Fredrik var en rallare som arbetade med att bygga Bergslagernas Järnvägars bana mellan Göteborg och Falun. Sträckan söder om Trollhättan byggdes sist, det var 1878–1879. Då flyttade Fredrik enligt sägnen en gran från banvallen och planterade den bredvid.
Dödsolyckan
Där kunde historien ha tagit slut. Men rallarjobbet var ett av de farligaste arbeten man kunde ha, och kort efteråt omkom Fredrik i en sprängningsolycka, berättar Tomas Beckius. Det var i samband med den tragedin som den nyplanterade granen fick sitt namn och tutningsritualen föddes.
– Granen Fredrik blev som en hyllning till rallaren Fredrik. När ångloken körde förbi så tutade föraren och gjorde honnör. Det var för att hedra Fredrik men det sades också att det betydde lycka på färden, säger Tomas Beckius.
150 år senare – Fredrik lever kvar
När jag och TTELA:s tågälskande fotograf Stefan Bennhage kämpar oss fram över stock och sten på väg mot Fredrik har det gått nästan 150 år sen granen planterades. Och nu ska det sägas direkt: När vi till slut når fram är det inte original-Fredrik vi möter.
En olycksalig motorsågsröjning i mitten av 1980-talet blev slutet för den granen. Han ersattes med en ny som fick namnet Fredrik II – men när dubbelspåret förbi Upphärad stod klart i början av 2010-talet tog historien ännu en vändning.
– Det visade sig att den där motorsågsröjningen inte hade tagit kål på den förste Fredrik ändå. Han hade skjutit två rotskott som man kunde ta tillvara på. Så de där rotskotten skickades ner till nåt slags drivhus i Holland. Sen planterades en av granarna vid dubbelspåret.
Tutande tåg
Trafikverket slog på stora trumman, fixade diverse utsmyckning, en officiell invigning och en minnestavla. När jag står och koncentrerat läser texten på tavlan händer det – ett godståg kommer körande norrifrån och föraren tutar.
Vi som är vana vid att höra tågtutor inifrån tåget reflekterar inte så ofta hur högljudda de egentligen är. När man står precis bredvid spåret är upplevelsen öronbedövande. Jag ramlar nästan omkull av chocken och fotograf Bennhage får fullt upp med att fota och gapskratta samtidigt.
Gått från mun till mun
Lokföraren Tomas Beckius frustar gemytligt i telefonen när jag berättar om händelsen. Han konstaterar lite motvilligt att alla förare inte längre hedrar den gamla traditionen att tuta på Fredrik.
– Så är det. Det har ju varit en väldigt stor generationsväxling i yrket. Alla tror väl inte längre på det där med att det betyder tur. Och vissa andra har kanske inte snappat upp detta över huvud taget.
Men trots allt: Ritualen lever fortfarande kvar hos Tomas och många av hans kollegor. Och han har sin teori klar om varför det blivit så.
– Det här har gått från mun till mun bland lokförare helt enkelt. Jag tänker så här: Det blir lite som att vi hedrar inte bara rallaren Fredrik, utan alla dem som omkommit i banbyggen runtom i Sverige. De har ju lagt grunden till något som är väldigt viktigt för vårt land.
LÄS MER:I Saabkatedralen är kärleken till bilklassikern evig
