När Liz Åkerlund-Malm pluggade till socialpedagog var hon fast besluten om att aldrig jobba inom tvångsvården.
– Aldrig! säger hon.
Hon möter upp dagen till ära i sommarklänning. Några timmar tidigare invigdes den nya avdelningen Ängen. Det blir Brättegårdens andra avdelning som är ”särskilt förstärkt”, ett vårdkoncept som har varit en hjärtefråga för Liz.
– Vi jobbade fram något väldigt bra, det blev en stor framgång. Det är jag mycket stolt över, säger hon.
Liz Åkerlund-Malm är högsta chef för Brättegården i Vänersborg. Att hon en dag skulle bli chef på ett Sis-hem fanns inte i hennes ungdoms vildaste fantasi.
Första gången hon fick höra mer om Statens institutionsstyrelse var under en föreläsning på Högskolan Väst med psykologen Ralph Stenbäcker, på den tiden känd socialarbetare. Det var i början av 90-talet och i publiken satt anställda från Brättegården.
– Det var kommentarer från publiken, det blev diskussioner. Jag tyckte väl att mina fördomar besannades.
Pojke satte sig fast i Sis-chefens hår
När utbildningen var klar letade hon lämpliga jobb. Socialkontor lockade knappt men däremot att arbeta med ungdomar.
En liten institution på Ljungbacken i Uddevalla sökte timvikarier, den typ av verksamhet som hon egentligen ratade. Men trettondagsafton 1992 klev hon ändå in där.
– Planen var att jag bara skulle dit och med egna ögon få mina fördomar bekräftade. Sen skulle jag ut och göra någonting annat. Jag var timanställd och en månad därefter fick jag ett vikariat. Men det var riktigt tufft.
En våldsam händelse där fick henne emellertid att fatta ett avgörande beslut. På avdelningen hamnade barn och ungdomar som föll mellan psykiatri och socialtjänst. Här placerades de som var mer högfungerande men också mer våldsamma.
– Tre pojkar och en flicka bodde på samma avdelning. En pojke blev avskild av mina manliga kollegor, och jag skulle hantera de andra ungdomarna.
En av de andra pojkarna, som var liten till växten, gjorde ett hopp och satte sig runt Liz. Körde in sina händer i hennes hår och drog.
– Han satt fast. I mitt hår, säger Liz och visar hur han greppade taget om hennes huvud.
– Jag bar honom framför mig, in på hans rum. Jag försökte kränga av honom med allt tillhörande hår. Och sen la sig situationen. Den natten sov jag ingenting.
Där och då bestämde hon sig för att det var i den här verksamheten hon skulle jobba. De här barnen och ungdomarna behövde någon som kunde förstå och omvända beteendet, förklarar hon.
– Och bemöta dem på ett värdigt och respektfullt sätt.
Tar på krafterna att arbeta på Brättegården
Liz, med rötter i Trollhättan, har bott större del av sitt liv i Vargön. Där utökades familjen med två barn, många år senare när barnen var utflugna gick flyttlasset till Vänersnäs.
Periodvis tar arbetet mer på krafterna. Men Liz kan inte tänka sig att jobba med annat, det är kul att gå till arbetet. När orken tryter är hemmet hennes fristad. Där återhämtar hon sig och prioriterar familjen som står henne närmast.
– Jag har nog utvecklat en viss antisocialitet genom åren, säger hon.
Första chefsjobbet fick Liz 1998 på Brättegården.
– Det var en kämpig tid. Personal var inte nöjda, de var ledsna ... de blev slagna. Föräldrar var irriterade, ungarna var emellanåt förbannade.
Det blev svårt att släppa jobbet även hemma. För att få ordning på tankarna promenerade hon.
– Jag tror jag gick på varenda grus-sten i Vargön det första året. Men ingen blir chef och bara blir omtyckt. Men jag överlevde ju.
Liz utvecklade sitt eget ledarskap. Men, menar hon, det är alltid svårt med personal som inte mår bra.
– Eller ungdomar som det de facto inte går bra för.
Många och tunga beslut
2008 lämnade hon Brättegården för ett stopp som verksamhetsutvecklare i Göteborg och därefter en pojkinstitution i Lidköping. Där blev hon kvar tills hon återigen började på Brättegården 2016. Sedan dess basar hon över hela verksamheten med cirka 180 anställda.
Rollen innebär många och tunga beslut. Men hon vågar sticka ut hakan.
– Det är platsbrist på alla Sis-hem i Sverige. Men jag får inte tacka nej om en ungdom ska hit, i stället tar jag emot flickan och tillsätter personal. Det kan leda till att jag får jag kritik för att jag är för dyr. Men jag väljer att följa till exempel arbetsmiljölagen och vårdlagar. Säkerhetsbedömningar som är viktigt för en trygg och säker vårdmiljö. Det går inte att göra alla nöjda.
Liz förklarar att hon aldrig medvetet skadat eller försökt göra fel. Hennes ambition är alltid att göra saker rätt. Men, säger hon, det betyder inte att hon alltid har gjort det.
– Jag kan inte mer än försöka. Och lära mig, utveckla mig. Det tror jag är en styrka jag har. Att jag har krav på mig när jag tittar mig i spegeln.
Personal på Sis dömda för övergrepp
Media har skrivit om personal på Sis-hem som begått övergrepp på tvångsomhändertagna ungdomar. Det har även hänt på Brättegården, enligt Liz skedde det 2017 och 2018.
– Det låter märkligt men jag känner mig stolt över att vi agerade så snabbt. Direkt efter att händelsen identifierats så agerade vi.
Vid båda tillfällen dömdes personerna för övergrepp.
– Jag kan inte förhindra allt som sker men jag kan försöka ha rutiner, ha ett signalsystem som fångar upp det så fort det går. I kombination med att ha en trygg miljö för unga. Så om det händer ska de våga säga något.
Som ytterst ansvarig är hon utsatt. Men hon skiljer alltid på jaget och yrkesrollen. Det har kommit riktade hot från ungdomar, men också från föräldrar. Liz har befunnit sig i situationer med mycket ilska och aggressivitet.
Vissa incidenter har hon polisanmält, som en markering. Framför allt när det blir drev på sociala medier.
– Instagramkonton som kommer och går. Där de använder min profil och attribut, kommenterar hur jag ser ut. Där hängdes även personalen ut, de var långt mycket mer åtgångna än jag. De är ju budbärare i huvudsak, men min roll är att vara i frontlinjen. Jag behövde markera mot de som driver kontona.
I det här fallet handlade det inte om de tvångsplacerade ungdomarna, utan om deras kontakter utanför som utnyttjar tjejerna på Brättegården.
– Det är en sak att kritiseras i verksamheten, och gudarna ska veta att vi är kritiserade. Är det inte för att vi är för dåliga på att hantera gängkriminella och dömda mördare, är det för vi utsätter flickorna för övergrepp. Jag säger inte att vi inte behöver förbättra oss på båda områdena. Men vi gör lite mer än bara är dåliga.
”Debatten har slagit över”
Liz är trött på att försvara. Hon tycker också synd om sin personal som går till jobbet för att försöka bidra till att göra en skillnad.
– Det här är alltid svårt att säga – men jag vill påstå att våra ungdomar likt andra ungdomar i samhället, de är inte enbart sanningssägare. Det betyder inte att vi inte ska lyssna och försöka reda ut. Men att alltid ta det som de säger som en sanning, där det inte finns vare sig en utredning eller annat, utan bara att vi gör fel. Som om det inte finns en ambition att göra rätt. Det gör mig faktiskt upprörd, säger hon och fortsätter:
– Jag har inte lagt 30 år i den här myndigheten för att jag vill vara jävlig. Det hade funnits andra jobb som är mycket enklare. Om vi inte både kan sätta ramar, gränser, och locka ungdomarna till förändring – då jag tycker också att vi överger dem, i den meningen att de behöver en vuxenvärld. De är inte tvångsomhändertagna för att de har haft ett väl fungerande liv.
Liz har slutat berätta var hon arbetar. Hon orkar inte ta debatten, den har slagit över, anser hon.
– Vi behöver ta tillbaka kommandot. Och inte minst den här ansatsen att försöka beskriva vad vi är för verksamhet. Folk tror att de vet. Men de vet väldigt lite. Vi vet idag att det vet inte politiker som sitter i socialnämnden heller. Det finns handläggare, alltså socialsekreterare, som inte riktigt vet vad vi gör. När inte ens professionella kan se verksamheten, hur sjutton ska omvärlden i övrigt veta och se det?
Särskilt förstärkt avdelning
Brättegårdens första förstärkta avdelning heter Kullen, och de som är placerade där har mer diagnoser och framför allt en annan typ av problematik. Avdelningen har högre personaltäthet och färre ungdomar. Liz var den drivande kraften att arbeta fram vårdkonceptet, i dag anammar flera Sis-hem i Sverige metoden.
