Självutlämnande om sex, ångest och självhat

På omslaget sitter en kvinna på huk och kissar. Det är Helena Österlund själv, som har fotograferats av en man under en av deras sexuella lekar. Den nya romanen skiljer sig från hennes tidigare hyllade poesisamlingar och den fabellika romanen "Kari 19­­83".

- Den är väldigt intim så det har varit lättare att prata om mina andra böcker: mötet med en korp till exempel, det är enklare att prata om än mina sexskildringar som är väldigt grafiska och ju uttryckligen jag, säger hon och ler snett.

Stegrande kris

Det är ett uppbrott från pojkvännen Zac som gör att tillvaron börjar svaja för Helena Österlund. Hon hamnar på psykakuten, äter antidepressiva och tänker självmordstankar. Långsamt letar hon sig fram till smärtpunkten i uppbrottet: hon behövde hans kärlek som ett skydd mot självhatet.

Hon pausar, det där är svårare att prata om än de intima sexskildringarna. Men boken var nödvändig att skriva konstaterar hon.

- Det var akut. Och det var som att sätta på en kran, det gick inte att stoppa.

Separationen river också upp en insikt om att en stor del av henne har stängts av under deras relation. En dag meddelade pojkvännen plötsligt att han inte ville ha sex mer.

- Sedan lade vi locket på. Jag lade locket på, över min sexualitet. Jag gick från att ha varit väldigt bejakande till att känna att jag inte klarar av den kraften.

Efter uppbrottet börjar Helena Österlund ha sex igen. Tillsammans med män hon hittar på sexsajter stillar hon kroppens längtan. Sexskildringarna är många och detaljerade. Hon skriver om kladdet, rollspelen, fantasierna, den ständiga kåtheten. Där finns både njutning och ambivalens.

- Jag har inte städat upp utan ville ha det motsägelsefullt, för det är så det är att vara människa, vi är inkonsekventa, säger hon.

Kvinnan som monster

Men som kvinna tvingas hon kämpa för att få njuta i egen rätt. Hon vill inte bara vara en kropp för män att använda sig av. Vissa förstår inte gränserna, i dominanta sexlekar tar de sig plötsligt friheter. Helena Österlund känner obehag och maktlöshet. Hon skriver: "nu har jag blivit mer av ett ting, någonting han använder sig av."

I efterhand upplever hon flera möten som övergrepp och hon analyserar dem i texten. Öga mot öga vill hon däremot inte prata om händelserna. Men hon har funderat mycket på svårigheten i att vara en kvinna med stor sexuell lust. De slitna klichéerna lever kvar och får konsekvenser: sådana kvinnor stämplas som horor och vampar. Sådana man kan behandla sämre.

- Det gör mig väldigt upprörd, säger hon och pratar om att det begränsar åt båda hållen: en man väntas istället alltid vilja ha sex.

Bilden av kvinnan som ett farligt monster fanns också inuti henne. Under en parterapisession såg hon plötsligt sig själv som spindelhona, som ett monster, som suger ut sina mäns sexualitet.

- Jag visste inte att jag hade den bilden av mig själv. Den har jag behövt tampas med.

Behov av kvinnor

Att Helena Österlund står naken och hudlös i boken har en särskild poäng. Just sådana självbiografiska böcker har betytt mycket för henne, som "Glaskupan" av Sylvia Plath.

- Jag blev buren av den boken även fast jag föll, för det fanns någon annan som också hade fallit.

Boken igenom för hon samtal med kvinnliga fotografer, författare och konstnärer. Hon skriver brev till Helene Schjerfbeck, Cindy Sherman och Helene Billgren. Hon beskriver kontakten med alla dessa kvinnor som att stå i en spegelsal och se sig själv, men genom andras ansikten.

- Då blir jag begriplig och inte ensam. Jag hade ett så enormt behov av kvinnor, jag behövde omslutas av kvinnor för att kunna bli stark igen, säger hon.

Bokens ljus är också vänskapen med Anki. Helena Österlund skiner upp när hon pratar om hur den har "förändrat hela hennes fundament". Endast där finner hon en kärlek som inte är villkorad. Den romantiska kärleken drömmer hon fortfarande om att hitta. Men nu mår hon bra. Och hon är stolt över den nya romanen – hennes "eget bidrag till spegelsalen".

- Det känns som att jag för första gången har skrivit min egen bok. Att jag inte har stympat mig själv. Förut skrev jag i något garderobsutrymme där det var mörkt och jag inte kunde röra mig. Nu är jag i en stor sal. Jag har skrivit mig till en större plats där jag kan vara precis som jag är.