Ida såg sin pappa klämmas till döds
Hon glömmer aldrig synen. Hon glömmer aldrig hur det lät. 15 år gammal såg Ida Andersson sin pappa klämmas till döds på jobbet.
– Om jag ligger i ett tyst rum kan jag fortfarande höra ljudet, säger hon.
14 år efter olyckan har hon följt i sin pappas fotspår och startat eget, där målet är att både hon och hennes personal ska må bra.
Vargöbo avled i olycka. Så löd rubriken i TTELA den 28 juni 2010. Då hade det gått fyra dagar sedan Ida Andersson såg sin pappa klämmas mellan hjulet och skärmen på lastbilen.
– Mamma och jag brukade följa med ibland när han åkte ut på jobb. Den torsdagen hade vi varit i Åmål och på väg därifrån stannade pappa för att kolla något med lasten.
– Jag satt kvar i lastbilshytten och hörde plötsligt ett skrik. När jag tittade i sidobackspegeln såg jag pappas huvud krossas...
Hur blir man av med den bilden?
– Det blir man inte. Och om jag ligger i ett tyst rum kan jag fortfarande höra ljudet, säger Ida.
Predrag Vasiljevic var 41 år när olyckan hände, hans dotter Ida var 15. Han fördes till sjukhuset i Karlstad, där han låg i två dagar.
– När vi fick komma in till honom hade de tvättat honom, men skadorna ... Hjärtat slog fortfarande, men hjärnan var död och det fanns inget att göra, så vi fick ta beslutet att stänga av de livsuppehållande insatserna.
Jag har nog bara kört på utan att egentligen bearbeta det
En tid av kaos följde och Ida är djupt tacksam för alla som stöttade henne och hennes mamma.
– Jag har en morbror i Kalmar som körde hit direkt när han fick höra om olyckan. Och det var många runtomkring som ställde upp och ville hjälpa oss på olika sätt.
Fick bli vuxen väldigt tidigt
När olyckan hände hade Ida precis slutat nian. Hennes sista sommarlov innan gymnasiet blev något helt annat än hon tänkt sig.
– Mamma och pappa var inte gifta, så jag blev ensam arvtagare efter pappa. Det betydde att jag var den som skulle se till så att hans bolag avslutades och allt som följer med det.
– Eftersom jag var minderårig fick jag en god man, men jag måste själv vara med igenom hela processen. Jag fick bli vuxen väldigt tidigt. Det var lärorikt men också väldigt ensamt för kompisarna förstod inte riktigt varför jag inte kunde hänga med dem som vanligt.
Du var 15 när olyckan hände. Hur har du bearbetat det du var med om?
– Jag har nog bara kört på utan att egentligen bearbeta det alls. Livet går vidare, det sattes bara på paus ett tag.
– Jag har pratat med kuratorer och psykologer genom åren, men aldrig riktigt om själva upplevelsen 2010. De första jag träffade, genom skolan, hade fått för sig att jag var självmordsbenägen, men det har jag aldrig varit.
Hon berättar inlevelsefullt men säger samtidigt att hon sällan blir känslomässigt berörd.
Har du alltid varit sådan?
– Ja, du vet, jag ville hålla på med taekwondo när jag var barn och då sa mamma och pappa: ”Okej, men då får du inte gråta eller säga att du har ont”, berättar hon med ett leende.
Även taekwondon fick sig en törn den där sommaren 2010. Ida skadade sig svårt i ena knät under en träning, behövde genomgå flera operationer och tvingades sluta med sin sport.
Har svårt att sitta still
Ida är född och uppväxt i Vänersborg som enda barn till mamma och pappa som kom till Sverige från Bosnien. Sanida Ceric, som hon ursprungligen hette, kapade bort San från sitt förnamn eftersom alla ändå kallade henne Nida.
Efternamnet Andersson tog hon i samband med bytet av förnamn, omkring sju år efter att hon gifte sig med sin Kristoffer. De bor nu i Vargön, där hon också har sitt kontor.
Ida beskriver sig själv som impulsiv och spontan.
– Det har präglat mitt yrkesliv också. Jag har liksom aldrig haft ETT jobb och har ofta pluggat och jobbat samtidigt.
Det gör hon till exempel just nu, när hon dels driver det egna företaget NIDA –rekrytering, dels pluggar till folkhälsovetare – på heltid.
– Jag har väldigt mycket energi och har svårt att sitta still, säger hon med ett leende.
– Jag försöker alltid jobba lite extra också, fortsätter hon och berättar om sitt senaste extrajobb som bland annat röstmottagare i samband med EU-valet.
Inte självklart att starta eget
Efter studenten har hon både pluggat och jobbat. Hon har jobbat mycket inom lager och industri med allt från truckar till maskiner, berättar hon.
I samband med en praktikperiod blev hon erbjuden en roll som konsultchef och efter den följde fler liknande uppdrag.
– Men jag var inte nöjd och kände att jag behövde byta. På ett ställe sa jag upp mig efter tre veckor, men det kändes som jag hade varit där i tio år. Inget av det de lovat stämde och det hände väldigt mycket hela tiden.
– Jag kände mig inte riktigt hörd på något av de andra jobben. Det är viktigt hur man behandlar sin personal!
Ida bestämde sig för att chansa och sa upp sig från ännu ett jobb som konsultchef.
Att starta eget var aldrig någon självklarhet för henne, snarare tvärtom.
– Det som hände med min pappa har fått mig att tveka väldigt länge. I samband med allt jobb kring att avsluta pappas bolag fick jag på nära håll uppleva hur mycket det är med ett bolag som man måste fixa.
– Det tog ett år att få allting klart.
Ringde Skatteverket en gång i veckan
Till slut tog hon ändå steget och för ett par år sedan startade hon NIDA – Virtuell assistent för att hjälpa bland annat organisationer och föreningar med det administrativa arbetet.
– Efter att ha sett allt jobb kring pappas bolag var jag noga med att ha allt klart från början. Jag ringde nog Skatteverket en gång i veckan, de måste ha varit jättetrötta på mig, säger hon med ett skratt.
– Det har varit en djungel, men i oktober 2022 registrerade jag mitt företag och sedan december 2023 är även rekryteringsdelen igång.
Jag tackar hellre nej till uppdrag än att låta företaget växa för mycket
Rekrytering är något av en passion hos Ida, som jobbat mycket med detta under åren som konsultchef. Nu har hon en anställd och en konsult, som båda sitter i Stockholm.
– Målet är att komma upp i fem anställda och hålla det där. Jag vill ha den familjära känslan och därför vill jag hålla mitt bolag litet. Tanken är att förbli helt egen, att inte ingå i någon kedja.
– Och jag tackar hellre nej till uppdrag än att låta företaget växa för mycket. Jag tackade nej till två uppdrag nyligen. De ville att jag skulle leverera alldeles för många personer i månaden ...
Hård konkurrens i rekryteringsbranschen
Att slå sig in på rekryteringsmarknaden är inte det lättaste man kan ge sig på.
– Det är skitjobbigt att vara en ny aktör eftersom de flesta vill ha referenskunder, men där har jag haft turen att kunna använda mig av kontakter sedan tidigare.
– De större arbetsgivarna använder sig gärna av de stora bolagen, så det är väldigt hård konkurrens. Dessutom finns det utmaningar genom omvärldsläget, men jag tycker det går förvånansvärt bra för oss ändå. Mina medarbetare kämpar på väldigt bra, jag är väldigt tacksam att jag har dem.
Det är framförallt jobb inom industrin Ida och hennes anställda har jobbat med hittills och kunderna finns över hela landet.
– Vi väljer att inte se den geografiska begränsningen och det går att göra många intervjuer via datorn om det inte går att resa ut till de jobbsökande.
– Jag får ofta höra att många rekryterare jobbar annorlunda än vad vi gör, men det vet man inte. Alla jobbar olika.
På frågan om vad hon har för mål med verksamheten svarar hon:
– Kvalitet är det jag siktar på och jag vill att vi ska bli ISO-certifierade. Och att vi blir mer kända bland de mindre företagen.
– Men jag har inga mål i siffror. Jag gillar att göra det jag vill göra och om min personal mår bra är jag nöjd.
Tycker sig ha hittat balansen
En viktig del i att Ida valde att starta eget var just må bra-faktorn.
– Jag vill ha flexibiliteten, att kunna ha ett liv utanför jobbet. Du ska må bra på jobbet, du har ett liv utanför jobbet. Många träffar sina kollegor mer än sin familj under vaken tid.
Ida och hennes man, som hon beskriver som sin största supporter, har två hundar.
– Barn hade absolut inte fungerat i och med att vi är väldigt karriärinriktade båda två, förklarar hon och berättar att maken är it-tekniker.
Har du hittat balansen mellan jobb och privatliv som du strävar efter?
– Jag har kunnat åka på semester, jag har möjlighet att hantera mina studier och jag har tiden att umgås med familjen. Så ja, jag tycker att jag har lyckats.
Idas pappa ligger begravd på Katrinedals kyrkogård i Vänersborg. Hon rättar till blommorna och stryker med handen över stenen, som lutar lite. Årsdagen för pappans död är nära när vi följer med henne dit.
– Jag åker hit på årsdagar, födelsedagar och muslimska högtider. Jag är uppväxt i en muslimsk familj, men är inte religiös själv.
Pappa ville att jag skulle ta lastbilskörkort
Hon minns tillbaka till den där dagen 2010 när hennes pappa skulle begravas och alla människor som kom för hans och deras skull.
– Vi trodde det skulle komma 15 personer, men det var runt 200.
Hade din pappa tänkt att du skulle ta över hans bolag en dag tror du?
– Han ville att jag skulle ta lastbilskort och så i alla fall. Vi får väl se om jag gör det någon gång. Men jag jobbar nog hellre med teknik, så lastbilstekniker kanske vore något. Eller gärna något med järnväg.
– Precis innan ni kom hit fick jag faktiskt besked att jag har kommit in på utbildningen till bantekniker i Nässjö. Jag råkade få syn på deras monter på en mässa och tyckte det verkade kul, så jag sökte.
Bantekniker på järnvägen alltså. Men var det inte folkhälsovetare du skulle plugga till?
– Jo, men den utbildningen är jag ju snart klar med, så … Jag har inte funderat färdigt än, men kanske att jag tackar ja till Nässjö.
Några dagar senare får jag ett meddelande från Ida.
– Jag tackade nej. Nu väntar jag på svar för utbildning till medicintekniker i stället. Det verkade roligare med sjukhusprylar.
