Precis som de svenska landstingen har de danska regionerna, som har snarlika uppgifter, rykte om sig om att vara byråkratiska kolosser som bidrar till stora skillnader i vårdkvalitet beroende på var i landet man bor. Dessutom skyller de gärna ifrån ifrån sig på staten och kommunerna när något går fel. “Regionerna kommer inte att saknas”, som en dansk politisk kommentator sammanfattade saken.
Samma sak gäller förstås i Sverige. Ingen, möjligtvis med undantag för de politiskt förtroendevalda, skulle sakna landstingen och regionerna om de avskaffades. I själva verket talar mycket för att de många, ofta välarvoderade, politiska uppdragen är en anledning till att det är glest mellan förslagen om att i grunden se över hur den svenska sjukvården organiseras.
Detta trots att det mesta talar för att grundorsakerna till den svenska sjukvårdens problem står att finna i dagens organisationsmodell.
Kombinationen av landstingens huvudmannaansvar och statlig styrning skapar svåröverskådliga organisationer, där vårdapparatens behov tillåts komma före patienternas behov. Konsekvensen blir dålig tillgänglighet, snåriga vårdkedjor, begränsat utrymme för vårdpersonalen att påverka sin arbetssituation och stora skillnader i vårdkvalitet och kostnadseffektivitet mellan olika landsting.
Medan de flesta partier nöjer sig med att lappa och laga i detta i grunden dysfunktionella system system driver Kristdemokraterna numera linjen att staten ska ta över huvudmannaskapet för sjukvården. Det är en linje som fler partier borde ta efter.
För den danska regeringen är förslaget om en ny sjukvårdsorganisation av stor betydelse inför vårens val till folketinget. Att förbättra styrning och jämlikhet i vården genom att avskaffa landstingen och göra hälso- och sjukvården till ett statligt ansvar borde även i Sverige ha en självklar plats på en borgerlig reformagenda.
