Det är ett ofattbart mörker som överläkarna Hanna Kataoka och Ylva Kastrup delar med sig av på DN Debatt (15/8): “Vi ser en oroväckande utveckling. Dysfunktionell styrning av sjukvården och tystnadskultur skapar och driver en kris som hotar sjukvårdens fundament”.
Samtidigt som både statsminister Ulf Kristersson (M) och arbetsgivarorganisationen Sveriges kommuner och regioner, SKR, tillbakavisar att svensk sjukvård befinner sig i kris larmar läkare och sjuksköterskor över hela Sverige om i det närmaste hopplös situation där nedskärningar drabbar patientsäkerheten och arbetsmiljön hårt och där erfaren personal går in i väggen eller säger upp sig eftersom de inte står ut med att arbeta i en dysfunktionell miljö.
Det är samtidigt inte så enkelt att det bara är nedskärningar och resursbrist som utgör ett problem i Sjukvårdssverige.. Egentligen finns det redan i dag betydligt mer pengar att lägga på faktisk vårdverksamhet än vad som satsas, problemet är dock att dessa pengar försvinner ned i svarta hål skapade av inkompetenta region- och sjukhusledningar, konsulter och tjänstemän som ser det som sitt viktigaste uppdrag att hitta på nya uppdrag åt sig själva.
“Vi ser hur de enligt grundlagen självstyrande regionerna har gått ihop i en kartellbildning med massiv byråkratisk överbyggnad som skamlöst vaskar offentliga medel. Sjukvårdsorganisation och ”medical management” kan liknas vid ett medusahuvud där det ständigt poppar upp nya profeter med mer eller mindre dåligt verklighetsförankrade förslag på lösningar” skriver Kataoka och Kastrup.
De beskriver hur den som uttrycker kritik mot olika managementexperiment ledda av medicinskt okunniga men makthungriga individer stämplas som konservativa bakåtsträvare och drabbas av repressalier i form av utfrysning, sämre karriärmöjligheter eller till och med avsked. Hur repressivt ledarskap skapar otrygghet och hotar patientsäkerheten och hur medicinsk kompetens på ledningsnivå byts ut mot kontrollfunktioner som är mer ”kontroll” än ”funktion” vilket och som föder och göder kunskapsförakt och tystnadskultur.
Att de medicinska professionerna tystas när de ifrågasätter att de påtvingas dysfunktionella lösningar, system och omorganisationer de inte efterfrågat är djupt oroande. Likaså att tystnadskulturen tillåts breda ut sig. Är det något vi borde lärt oss av pandemin 2020 är det hur utveckling och förbättring som sker utifrån verksamhetens behov och drivs av sjukvårdspersonalen ofta är den allra bästa och effektivaste. Att individer som aldrig haft på sig en landstingspyjamas ovanifrån dikterar hur alltifrån It-lösningar till sjukvårds-AI och organisationsförändringar ska se ut resulterar gång på gång i frustration, hopplöshet och kaos. Ändå fortsätter regionerna att praktisera detta orimliga samtidigt som man skrämmer de som verkligen kan vård till tystnad.
Det Kataoka, Kastrup och många läkare och sjuksköterskor med dem efterfrågar är att regionerna återigen vågar lita på och lyssna på sina medarbetare. Det enda som kan skapa en trygg och säker vård för framtiden är dialog, medinflytande och att regionerna gör upp med tystnadskulturen och managementprofeterna en gång för alla.
