Pressträffen kändes som att åka tidsmaskin till 2014. Fyra politiker – en representant för varje Tidöparti, inklusive justitieminister Gunnar Strömmer (M) – stod tillsammans och presenterade direktiven för utredningen av ett nationellt tiggeriförbud. Gladast av dem var förmodligen Sverigedemokraternas gruppledare, Linda Lindberg.
Tiggeriförbud berörs av en punkt i Tidöavtalet, men det enda som framgår är att ett förbud ska utredas. Inte att det ska genomföras. Frågan är känslig, särskilt för Liberalerna. Riksdagsledamot Anna Starbrink (L) har redan sagt att hon inte kommer att rösta för ett förbud.
Tiggerifrågan var länge hätskt omdebatterad. Nu har ett antal år passerat sedan Vellinge kommun fick rätt i högsta förvaltningsdomstolen, och alltså tilläts införa ett lokalt förbud. Det öppnade upp för andra kommuner att göra samma sak. Det är därför det känns som att åka tidsmaskin. Tiggerifrågan hör till svunna år, nu är det i princip en död debatt.
Frågan är om Moderaterna då verkligen vill genomföra ett förbud, som i hög grad slår mot väldigt fattiga och utsatta människor, eller om det är ytterligare en symbolfråga som de släpper igenom för att hålla Sverigedemokraterna på gott humör. På sikt lär det vara en dålig investering av det politiska kapitalet, eftersom det finns få röster att vinna. I de kommuner där det finns stark opinion för, är det redan förbjudet.
Dessutom har polisen bättre saker för sig än att jaga tiggare. 2021, efter två år med förbud i totalt 14 kommuner, var det bara tre personer som hade bötfällts enligt SVT.
Tiggare för en allt mer tynande närvaro, även där tiggeri är tillåtet. Ekonomiskt tuffa tider har gjort folk mindre givmilda. Svensken bär dessutom på mindre och mindre kontanter, och en tom mugg manar till givmildheten mer effektivt än en QR-kod.
Ingen vet hur många tiggare det finns i Sverige idag, 2015 handlade det om cirka 5 000 individer. Idag är det troligen färre. I SvD (30/9) intervjuas Christian Tigerblad, som hjälpt utsatta EU-migranter via Stadsmissionen i Malmö, som menar att av de omkring 300 som fanns i Malmö för tio år sedan, återstår en tiondel. Alltså omkring 30 personer. Mot ett sådant marginellt problem känns ett nationellt förbud som en överdrivet stor hammare för en pytteliten spik.
Ett förbud är oavsett ingen lösning. Det ofta upprepade argumentet att det inte borde vara olagligt att be om hjälp håller än. Det är visserligen hemskt att se fattigdom och misär, men att förbjuda tiggeri följer samma logik som Kråkan när han städar i Mamma Mu – syns problemet inte, så finns det inte.
