Svenska folket är nog klimatradikalare än somliga tror. Ambitionssänkningar i politiken, såsom att skrota reduktionsplikten och höja utsläppen innan nya styrmedel ens är påtänkta, motiveras av folkviljan.
Vikten av folkligt stöd betonas i regeringens kritiserade klimathandlingsplan, och av klimatminister Romina Pourmokhtari (L). Det är inte fel, åtgärder måste förstås ta hänsyn till människors vardag – men i slutändan är det överordnade målet att utsläppen ska ner. Det finns inget alternativ, klimatförändringarna väntar inte för våra känslor.
Vad folket vill antas vara utsläppshöjningar i närtid, och att sänkningar skjuts på framtiden, om man ser till den politik regeringen driver. Samtidigt visar en rapport framtagen för Klimatpolitiska rådet, baserad på de nationella SOM-undersökningarna, på starkt stöd för flera klimatåtgärder.
En tydlig majoritet av svenskarna är för höjda skatter på varor med stora utsläpp – ett tydligt stöd för principen att utsläpp ska kosta, något som ligger till grund för mycket klimatpolitik. Många ger även stöd för fler cykelbanor, utbyggd kollektivtrafik, bilfria stadskärnor, och till och med något så drastiskt som att förbjuda inrikesflyg på sträckor som tar mindre än tre timmar med tåg. Många uttrycker dessutom oro över att dagens åtgärder inte är nog.
Förhoppningsvis speglar det även en vilja att själv agera i linje med det man vill se som policy, beteenden som redan omsätts i praktik. Siffrorna är dock inte ett skäl för regeringen att helt vända om, och kasta satsningarna man gjort på flygbranschen överbord till förmån för ett förbud. Det vore dumt av regeringsföreträdare att driva vad de förmodligen tycker vore vettvillig politik. Men det manar till eftertanke.
Det går inte att blint följa folkviljan, politikernas roll är ett representera folket med förnuft. Det hela illustrerar vilken svårfångad materia ett koncept som folkviljan är.
Man kan hävda att majoriteten röstade för partier som gick till val på att sänka drivmedelspriserna. Men fanns det så mycket annat att välja mellan? Folket gav mandat för den sittande regeringen att styra, ja, men att det vore likvärdigt med att ha röstat för den specifika klimatpolitiken är tveksamt. "Det antagandet utgår från att det var därför den här regeringen röstades fram" som Naghmeh Nasiritousi, forskare i klimatpolitik vid Utrikespolitiska institutet, konstaterar i DN (30/5). Troligt är att andra frågor var mer avgörande när folket la sin röst – trist nog för Miljöpartiet.
Många alternativ för den som efterfrågade borgerlig politik erbjöds inte. Det är en enorm missräkning, särskilt i ett partilandskap där många partier misslyckas med att hitta något eget, utan smälter samman till en likriktad grå sörja.
Folket ville ha trygghet, och fick subventioner till flygbranschen och sänkta skatter på drivmedel på köpet. Trist nog för de som egentligen vill se ambitiösa klimatåtgärder, så finns ingen ångerrätt i politiken.
