Jag och min man har en dröm. När vi går i pension ska vi frakta vår boksamling till Öland och öppna ett antikvariat. I vår dröm står människor där inne och bläddrar i böcker i timmar, vi ska servera våra favoritviner för femtio kronor glaset. Men tills dess ska vi bo i Stockholm. En stad jag aldrig drömt om.
Det finns det något skamfyllt i att vara inflyttad i huvudstaden. Jag ursäktar mig ofta, låtsas skylla på min man och säger att det är på grund av honom som jag bor här (vilket delvis är sant). Jag är rädd att människor ska tro att jag försöker bevisa något genom att bo här. Att jag ville bortåt, framåt. Att jag ville bli något.
Men det handlade egentligen om skrivandet. Jag är värdelös på allt annat. Mina gymnasiebetyg är en katastrof. Jag var ett dåligt vårdbiträde eftersom jag är dålig på att städa. Jag var ett dåligt kassabiträde för att jag är dålig på att räkna. Jag var en dålig servitris eftersom jag är dålig på att hålla balansen. Det var på journalisthögskolan jag hittade hem.
Som naiv, osäker, tjugotreåring trodde jag att Stockholm var den enda stad där det går att jobba som journalist och författare. Sedan råkade jag bli kär i en urstockholmare, och blev kvar i ett arkitektoniskt haveri, ett misslyckat integrationsprojekt, en stad med världens mest dysfunktionella bostadsmarknad som slussar vidare mina skattepengar till andra kommuner.
Under en stekhet högsommarvecka släpper den marknadsliberala tankesmedjan Timbro en rapport om att Socialdemokraterna har gjort Stockholm tråkigt. Den rymmer påståenden som att “Gärdet kan bli Manhattan” och att det behövs “fler ställen att dansa på.” Men det är inte Socialdemokraterna som gör Stockholm tråkigt. Det är människors idé om att staden har potential att vara något den aldrig kommer bli.
Den obebyggda delen av det som kallas “Gärdet” är ett fält där människor rastar sina hundar, eller åker längdskidor under de få veckor marken är snötäckt. I mitten reser sig Kaknästornet. Bostadsbyggande är alltid bra, men skulle knappast göra “Gärdet” till Manhattan. Snarare ett miljonprogramsområde för den övre medelklassen.
Skribenten som vill ha “fler ställen att dansa på” understryker att detta behövs för att hon ska slippa “springa in i gamla ragg” och hänvisar till en specifik nattklubb som är själva essensen av allt som är fel med Stockholm: Ingen ser ut att ha kul, men alla ser likadana ut. De har, som Wille Crafoord sjöng, samma typ av annorlunda saker, vill vara lite udda på ett likadant sätt. De rör sig synkroniserat, till monoton, elektronisk musik.
Den enda nattklubb i Stockholm där folk verkar vara genuint glada är Golden hits. Det är ett ställe som spelar schlagers, hitlistemusik och vars klientel består av människor som helt enkelt ser ut att ha kul. Men väljer man att bara umgås med likasinnade och ha inställningen att allt är tråkigt får man skylla sig själv, oavsett om man bor i Stockholm eller Hässleholm.
För egen del blir mina cirklar snävare ju längre tid jag bor här. Jag hämtar på förskolan och fritids och lämnar barnen på träningar. Jag handlar mat på ICA eller på stormarknader i närheten, hämtar pizza från en lokal pizzeria, köper sushi på stället runt hörnet. Jag umgås med människor som bor på cykelavstånd, eller på platser som ligger längs min egen tunnelbanelinje. De enda kulturevenemang jag tar del av är barnteatrar och sagostunder på bibliotek. Under somrarna lämnar vi Stockholm så fort, och så länge, vi kan.
Teoretiskt sett skulle mitt liv lika gärna kunna utspela sig i Göteborg eller Ystad. I Piteå eller i Helsingborg. Eller så skulle vi kunna bo i en riktig storstad. Paris. Berlin. Los Angeles. Stockholm, däremot, är varken en småstad eller en storstad. Det är bara en plats där det råkar ligga ett slott och ett parlament. Det är en plats som kväver drömmar.
