När TV4:s program Kalla fakta i våras publicerade sin granskning av Sverigedemokraternas kommunikationsavdelning var det många som kritiserade Jimmie Åkessons (SD) attack på medierna. Det visade att partiet ville sprida misstro mot etablerade medier, menade flera tyckare. Att medier ska vara fria att granska är på något sätt ett heligt värde i Sverige. När medierna attackeras är det för många naturligt att gå i försvar. Det gäller även när den egna rörelsen granskas.
I mitten av juli publicerade Sydsvenskan en granskning av Palestinarörelsen i Malmö. Reportern Inas Hamdan visade att ledande figurer uppmanade till terrorstöd och fortsatt krig i Gaza. Detta ska ha skett på arabiska, samtidigt som samma personer sagt sig vilja ha eldupphör på svenska. Denna granskning är viktig med tanke på hur Palestinarörelsen har växt med en rasande takt det senaste halvåret. Efter att granskningen publicerades lät reaktionerna inte vänta på sig, men istället för att vända sig inåt och ta itu med problemet valde ett antal personer att rikta in sig på journalisten själv. Enligt Inas Hamdan samlades ett femtiotal demonstranter utanför hennes bostad bara ett par dagar efter granskningen. Det går inte att tolka som något annat än som ett försök att skrämma och tysta.
En politisk rörelse måste tåla granskning och kritik för att behålla sin legitimitet. Det gäller särskilt om man säger sig kämpa för ett lands frigörelse. Att dyka upp utanför en granskande journalists hem kan inte beskrivas som något annat än både barnsligt och farligt. Palestinarörelsens huvudbudskap är eldupphör och frihet för palestinier. Det består ofta i hård kritik mot Israels regering och hur den behandlar oppositionen. Att då inte klara av att själva granskas är inget annat än hyckleri.
Efter terrorattacken den 11 september sa den före detta amerikanska presidenten George W. Bush ”antingen är ni med oss eller så är ni med terroristerna”. Denna ovillkorliga hållning fick enorma konsekvenser på både människors personliga integritet och situationen i Mellanöstern. Fler inblandade har säkert i efterhand önskat att de vågat ifrågasätta metoderna.
I politiska rörelser kan målet börja likna en religiös övertygelse där kritik mot ledare eller mål anses ta fokus från det verkligen viktiga. Men inget politiskt mål är i sig självt så viktigt att det inte ska kritiseras när felaktigheter kommer till ytan. Om det inte tillåts riskerar rörelsen att bli korrupt och auktoritär. Den senaste granskningen är inte den enda som visat att den svenska Palestinarörelsen har problem med att hålla sina demonstrationer fria från antisemitism och terrorvänliga budskap. En sund reaktion på sådana uppgifter är att försöka motverka fenomenet och städa i de egna leden. Att samlas utanför en journalist bostad får betraktas som precis motsatsen till en rimlig respons. Ändamålet helgar inte medlen och försök att tysta kritik kommer bita vilken rörelse som helst i baken förr eller senare.
