När Ebba Busch Thor i valrörelsens inledning vann en TV-duell om sjukvården mot statsminister Stefan Löfven signalerade det ett seismiskt skifte i svensk politik. Sjukvården hade alltid tidigare varit S-märkt territorium. Busch Thor knöt emellertid an till en utbredd känsla av att politiken inte längre levererar vad den lovat. Och det visade sig då inte längre spela någon roll att S tidigare setts som garanten för välfärden.
För snart 10 år sedan talade den dåvarande KD-ledaren Göran Hägglund om “verklighetens folk”. Det handlade om människor i små och medelstora städer, men också i storstädernas villaförorter, som är nöjda med tillvaron och inte ser någon anledning för politiken att ägna kraft åt att lösa problem som saknar relevans i vardagen. Så länge saker och ting fungerar saknar sådan irritation över politisk klåfingrighet sprängkraft.
Men när politiken inte förmår leverera det den lovat förvandlas irritationen till ilska. Det kan handla om oro över att inte få vård i tid eller om en känsla av otrygghet som kommer allt närmare. Att polishelikoptrar blivit ett återkommande ljud nattetid i välmående Stockholmsförorter som gränsar till utanförskapsområden blir, liksom insikten om att det finns platser där tonårstjejer och unga kvinnor inte längre vågar röra sig fritt av rädsla att bli ofredade, konkreta uttryck för politikens misslyckande.
Förra året genomförde opinionsanalytikern Markus Uvell en undersökning som visade att 74 procent av väljarna menar att politiker ägnar sig för mycket åt udda symbolfrågor och för lite åt frågor som är relevanta för människors vardag. Liknande uppfattningar syntes efter att KD häromveckan förklarat att de är beredda att söka stöd även hos Sverigedemokraterna för att kunna förverkliga den egna politiken. 48 procent i en Demoskopundersökning konstaterade att det var ett bra besked, medan 12 procent menade att det varken var bra eller dåligt. Det innebär att 60 procent av väljarna i praktiken underkänner de uppfattningar som kortsluter svensk politik.
Statsvetare i både Europa och USA har länge talat om en tilltagande polarisering mellan en kulturellt och medialt dominerande medelklass i storstäderna och resten av befolkningen. Man skulle också kunna beskriva det som att en betydande del av väljarkåren har en annan syn på vad som utgör reella samhällsproblem än den som är tongivande i debatten. Det är perspektivskillnader som blev tydliga när Ebba Busch Thor i vintras fick kritik när hon beskrev kvinnors otrygghet som ett jämställdhetsproblem.
Kristdemokraternas förmåga att svara på frågor som många väljare faktiskt ställer borde inspirera andra partier.
