Med gudstjänst i kyrkan, eller ett sekulärt alternativ ordnat av Humanisterna för den som föredrar det, följt av ceremoni och regeringsförklaring i plenisalen välkomnades ledamöterna tillbaka till Sveriges riksdag. Halvvägs in i mandatperioden var det givetvis dags för Ulf Kristersson (M) att spänna bågen inför valet 2026.
Det har varit klart sedan tidigare att han skulle tillsätta två ministrar i sin regering, efter att EU-ministern Jessika Roswall (M) blivit EU-kommissionär och utrikesminister Tobias Billström (M) avgått. Men statsministern passade på att göra en större ommöblering än att fylla de två tomma stolarna.
Något som riskerar förvirra framöver är att ersättaren för Jessika Roswall (M) – som var så anonym som minister att till och med vissa partiledare hade dålig koll på vad hon hette – har det förvillande lika namnet Jessica Rosencrantz (M).
Rosencrantz är ett av två helt nya ansikten i regeringen. Övriga nya utnämningar handlar om fyra ministrar som har bytt stol i den hela havet stormar-stämning som uppstår när någon lämnar.
Maria Malmer Stenergard (M), tidigare migrationsminister, blev ny utrikesminister. Ny migrationsminister i sin tur blev Johan Forssell (M), tidigare biståndsminister. Och alldeles ny biståndsminister blev Benjamin Dousa (M), tidigare Muf-ordförande och Timbro-vd, som sedan årsskiftet varit vd för intresseorganisationen Företagarna.
Många namn, men bara fråga om enkla och logiska förflyttningar bland de moderata ministrarna. Inte heller var statsministerns val särskilt överraskande. Tvärtom. Märkligare är då Liberalernas rockad. Partiledaren Johan Pehrson, tidigare arbetsmarknads- och integrationsminister, och Mats Persson, tidigare utbildningsminister, byter plats med varandra och skriver om det tillsammans på debattsidan i SvD.
Efter att de både tillbringat två år för att sätta sig in i portföljen och bli varma i kläderna har man alltså kommit fram till att det blev fel Pehrson/Persson på fel plats.
Det finns absolut argument för bytet. Som att Persson vilken tidigare varit ekonomiskpolitisk talesperson egentligen är ett mer naturligt val för de mer ekonominära arbetsmarknadsfrågorna. Men bytet handlar förstås mer om framtida valresultat, än faktiska resultat inom utbildning och på arbetsmarknaden.
Det är fortfarande samma parti som styr, inga kursändringar i politiken är att vänta. Och det är fortfarande L som står med ansvaret på valdagen 2026 – för både arbetsmarknads- och utbildningspolitiken, men också för klimatet. Det lär väljarna inte glömma.
Förändringen är främst kosmetisk. Johan Pehrson har ett tag velat profilera partiet som digitaliseringsskeptiskt – "killen vid grillen" är killen långt från skärmen. Det passar bättre på utbildningsdepartementet, och det är fullt logiskt att de som fortfarande håller fast vid identiteten som Sveriges skolparti helst vill ha sin partiledare just där. Något man borde tänkt på från början.
Men det är värt att påminna om att det inte är kampanjorganisationer ministrar bossar över. Liberalerna har förstås fullt upp med att försöka säkra partiets överlevnad, och hoppas att bytet kan vara det ansiktslyft som krävs. Det är dock ett faktum att det behövs betydligt mer än så.
