Rikskanslern Axel Oxenstiernas gods sydväst om Västerås har fått ge namn åt det avtal som ska ligga till grund för svensk politik de kommande åren. I Tidöavtalet har M, KD, L och SD stakat ut riktlinjer för en politisk kursomläggning.
Det är inte ett heltäckande men väl så tydligt politiskt program, betydligt större och mer detaljerat än de flesta hade trott att de fyra partierna skulle prestera. Flera av partiledarna betonade på fredagens pressträff (14/10) att samarbetsandan dessutom skiljer sig från januarisamarbetet: här är inte målsättningen att driva igenom saker som andra hatar.
Det är troligen sant, men inte till hundra procent. Här finns kompromisser som är svårsmälta inte minst för liberaler. Möjligheten att införa visitationszoner är ett förslag som – om det implementeras ovarsamt eller på fel sätt – riskerar att göra mycket stor skada för allmänhetens förtroende för rättsväsendet. Men det är samtidigt inte konstigt att Liberalerna tvingats ge med sig när de tre andra partierna alla förespråkar förslaget, och det dessutom visat sig vara ett effektivt verktyg i brottsforskningen. Den som vill "vända på varje sten” i kampen mot gängen kan knappast ignorera det. Och på det stora hela är omläggningen av kriminalpolitiken, bland annat i form av skärpta straff för gängrelaterade brott, utbyggd kriminalvård och stärkt socialtjänst välbehövd.
Att migrationslagstiftningen stramas åt är på väntat. Sverigedemokraterna har i egenskap av största parti i regeringsunderlaget fått betydande inflytande, och det finns därtill en tydlig riksdagsmajoritet för en skärpning på området. Inriktningen i Tidöavtalet är att asylrätten ska värnas, men att Sverige ska ligga på den lägsta nivå som medges enligt EU-rätten och andra bindande avtal. Det innebär bland annat skärpta försörjningskrav, tillfälliga uppehållstillstånd som huvudregel, ökade utlänningskontroller, tyvärr också minskat kvotflyktingmottagande och höjda lönekrav för arbetskraftsinvandrare.
Det beror ytterst på att riksdagen är långt ifrån en liberal drömriksdag
Även andra partier har fått krav tillgodosedda. KD ska få utreda nationell styrning av vården och L har fått igenom ett relativt omfattande reformprogram för skolan – och en skattesänkning på sparande. Reformutrymme skapas genom att biståndet ska minskas och göras mer effektivt – något som lär få stark kritik men i grunden är rimligt – och genom en stärkt arbetslinje. Fast också där finns en olycklig brasklapp: SD har fått igenom att den högre A-kassenivån som infördes under pandemin ska behållas.
Kärnkraften ska som utlovat byggas ut, men en större public service-reform saknas, och formuleringarna om pensionärernas ekonomi är vag, två saker som är tydliga nederlag för SD. Det "paradigmskifte” som Jimmie Åkesson (SD) talade om innebär varken ett skifte bort från oberoende public service, migrationslagstiftningens ramar eller pensionsöverenskommelsen.
På så sätt är Tidöavtalet, precis som Lasse Berghagen sjöng om Stockholm, en blandning av sött och salt. Så beskrevs det även av Johan Pehrson (L) på pressträffen. Det är långt ifrån ett liberalt drömavtal, men det beror ytterst på att riksdagen är långt ifrån en liberal drömriksdag. Det sista går det bara att göra en sak åt: att stärka de liberala krafterna i nästa val.
