Livet är sällan rättvist. Framförallt är det inte likadant för alla. Särskilt inte arbetslivet. Vad någon uppfattar som en fördel kan någon annan dessutom se som en nackdel och tvärtom. På senare tid har det uppstått en debatt om orättvisorna i att man inom vissa yrkeskategorier, framförallt i tjänstemannasektorn, kan arbeta mycket hemma samtidigt som andra måste vara på plats under hela arbetstiden. Det har till och med gått så långt vissa hävdar att hemarbete kan komma att ses som en löneförmån.
I en intervju i Dagens Nyheter (20/8) menar till exempel Jonas Grafström, forskare och vice vd på forskningsinstitutet Ratio, att det i förlängningen kan bli så att de som inte har möjligheten att arbeta på distans kan komma att kräva kompensation. Grafström menar att det kan betyda många tusenlappar per månad att jobba hemifrån. “Distansjobb kan motsvara 10 procent av lönen” säger han.
Visst, det är på många sätt bekvämt att arbeta hemifrån. Man kan arbeta barfota i pyjamasbyxor, behöver inte vänta på bussen eller sitta i bilköer och slipper oron över inställda pendeltåg. Man kan också slänga en tvätt under en 5-minuterspaus och inte sällan är det möjligt att hämta barn tidigare från förskola och fritids för att sedan ta upp jobbet igen när middagen är avklarad. Allt detta är omöjligt för den som arbetar på förskola eller i en fabrik.
Och ja, man kan spara en del på att slippa betala för busskort eller bensin.
Samtidigt är det ett faktum att de som arbetar i sektorer som tillåter mycket distansarbete ofta har så kallad förtroendearbetstid. Det vill säga att arbetstiderna inte har någon skarp gräns och det inte betalas ut någon ytterligare ersättning för varken extra timmar eller obekväm arbetstid. Samtidigt som sjuksköterskan äger sin egen tid till 100 procent samma sekund som hon stämplar ut, förväntar sig många arbetsgivare inom tjänstesektorn att deras medarbetare ska vara tillgängliga i princip dygnet runt och att uppgifter ska bli klara oavsett om det innebär 10 timmars arbetstid, helg- eller kvällsarbete under en period.
Extra tydliga blir skillnaderna när man kopplar ihop dem med diskussionen om karensavdrag vid sjukdom. LO kämpar för att synliggöra den orättvisa de anser att avdraget är. I sitt tal i Almedalen lyfte även Socialdemokraternas partiledare Magdalena Andersson frågan. Vänstern menar att det är att straffa framförallt arbetare med ett karensavdrag, eftersom många tjänstemän kan undvika att förlora inkomst vid sjukdom genom att arbeta hemma trots feber och förkylning. Vad LO och Andersson inte bryr sig om är att den tjänsteman som sjukanmäler sig (vilket även distansarbetande tjänstemän kan behöva göra ibland) vid återgång till arbete inte bara förlorat en dagsinkomst på grund av karensavdraget, utan därtill ofta måste sitta och arbeta många obetalda extra timmar för att ta igen det som missats. Är man utloggad är det ingen vikarie som går in och gör ens jobb.
Summa summarum. Kanske är det faktiskt så att vi i framtiden i ännu högre grad måste acceptera att alla arbeten har såväl för- som nackdelar. Är det så att friheten att styra över sin egen tid och plats är det man tycker är viktigast, är det ju lämpligt att välja ett yrke där det är möjligt. Att kräva kompensation för att vissa kan och får jobba hemifrån, samtidigt som man själv inte har den möjligheten - men väl andra fördelar - är helt orimligt.
