Att det är viktigt för barn och unga att röra på sig och att ingå i sammanhang där de lär sig att samarbeta, ta ansvar och stärka sin fysiska och psykiska hälsa kan ingen människa invända mot. Inom såväl idrottsrörelsen som kultursfären görs varje dag året runt fantastiska insatser för att uppnå detta. Varje år utgår också stora summor i stöd från kommuner, regioner, arvsfonden med flera till olika fritidsprojekt. Vilket naturligtvis är jättebra. Ett enormt arbete görs dessutom från ideellt håll där ledare, tränare, föräldrar och andra ger av sin tid och sin kunskap. Även civilsamhällesorganisationer gör varje år stora insatser för att stödja barn och ungas fritid.
Det finns med andra ord en solid infrastruktur i vårt land rörande ungas fritidsverksamheter liksom sedan länge fungerande kanaler för att slussa skattepengar åt det hållet. För barn som lever i utsatthet finns det inom ramen för ekonomiskt bistånd dessutom en del som är till för att användas till just fritid. Vill man som politiker ytterligare stärka barn och ungdomars möjligheter att utöva idrott eller ägna sig åt kultur vore det alltså enkelt att skjuta till ännu mer resurser till de aktörer som redan existerar.
Det verkar dock regeringen ha missat. Istället har man bestämt sig för att uppfinna hjulet en gång till genom att sjösätta ett fritidskort för unga mellan 8 och 16 år. Fritidskortet ska vara på plats våren 2025 och enligt socialminister Jakob Forssmed (KD) är det “ en historiskt stor satsning som ska ge barn och unga ökad tillgång till en aktiv och meningsfull fritid”. Särskilt fokus ska läggas på barn i ekonomiskt utanförskap och med funktionshinder.
För närvarande håller E-hälsomyndigheten, Folkhälsomyndigheten, Försäkringskassan, Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor och Statens kulturråd på att förbereda och införandet av ett fritidskort. Till exempel ska E-hälsomyndigheten ta fram en digital tjänst och Försäkringskassan upprätta ett register över godkända utförare av fritidsaktiviteter.
Vid en presskonferens i våras berättade statsrådet om hur “den digitala tjänsten för fritidskortet behöver vara användarvänlig och robust med enkla system för barn och ungdomar, föräldrar och utförare, samtidigt som ett ändamålsenligt kontrollsystem med god kontrollnivå över statliga medel säkerställs”. Fritidskortsreformen kräver dessutom en ny lagstiftning för att säkerställa nödvändiga rättsliga, tekniska, administrativa och ekonomiska system för genomförandet.
Häromdagen meddelade också organisationen Svenskt Friluftsliv att den tilldelats (ytterligare) tio miljoner kronor som bland annat ska gå till kommunikation kring Fritidskortet.
Dessa tio miljoner är mycket pengar, men rimligtvis bara en yttepytteliten droppe i havet av vad det kostar att utreda, sammanställa, administrera, marknadsföra och bygga upp system för och kontrollera detta fritidskort. Pengar som istället alltså hade kunnat slussas direkt till kommunernas socialtjänst, idrottsrörelsen, biblioteken eller till civilsamhället. Eller för den delen läggas på att se till att det finns ytor i och omkring våra städer som lockar till spontan lek och rörelse. All fritid behöver inte vara organiserad.
Den enda som i slutänden kommer att ha någon nytta av Fritidskortet är den kristdemokratiske socialministern som kan sola sig i godhetsglans och alla tjänstemän som avlöntats för att sjösätta något helt i onödan. Förlorare är alla barn som erbjuds krångel istället för ökad tillgång till roliga aktiviteter.
