2022 har varit ett ovanligt händelserikt politiskt år. Året Ryssland invaderade Ukraina fullskaligt, året vi släppte restriktionerna från covid-pandemin, året vi beslutade att gå med i Nato och året vi för första gången fick ett regeringsunderlag som inkluderar Sverigedemokraterna. Mer i skymundan hamnar det faktum att 2022 också var året vi fick en bred parlamentarisk och blocköverskridande uppslutning för att investera i nya kärnkraftverk.
Det är lätt att glömma bort hur snabbt Socialdemokraternas positionsförflyttning i frågan har gått. Så sent som i november förra året stod den nyvalda partiordföranden Magdalena Andersson (S) på partikongressen och deklarerade att den gröna omställningen inte skulle involvera ny kärnkraft. Då skämdes regeringen inte för att man drivit en politik som omöjliggjort driften av såväl befintlig som framtida kärnkraft. När höga elpriser hamnade på agendan var budskapet initialt att priserna inte hade med nedläggningen av kärnkraft att göra.
Först när energiforskningsföretaget Energiforsk i en rapport vederlade den tesen genom att visa på det mycket grundläggande sambandet mellan energiproduktionens omfattning och dess prissättning, släppte regeringen sakta men säkert den vilseledande talepunkten. Rapporten visade nämligen att elpriserna under hösten 2021 hade varit uppemot 50 procent lägre om reaktorerna inte hade lagts ned.
Nu heter det att Socialdemokraterna minsann alltid sett positivt på kärnkraften
I den nya story som tog form vidhöll regeringen att kärnkraftsproduktionen (hör och häpna!) spelar roll för elpriset, men att regeringen i själva verket aldrig hade beslutat att lägga ned någon reaktor eller för den delen varit emot kärnkraften. Nedläggningsbesluten menade regeringen, hade fattats av ledningen i Vattenfall, helt oberoende av den politik som regeringen då förde på området. En politik som bland annat tog sig uttryck i att man systematiskt kommunicerade kritik mot kraftslaget som sådant, att man slopade planer på framtida reaktorer, att man underkände Strålsäkerhetsmyndighetens riskbedömning avseende slutförvar, att man införde högre skatt på kraftslaget samtidigt som alternativa energislag fick massiva subventioner och att man stoppade försök från riksdagen att avbryta nedläggningen.
När man väl förklarat för väljarna att man inte kunde beskyllas för nedläggningsbesluten var steget inte långt från att i ett första steg upphöra vilja fasa ut befintlig kärnkraft, och sedan, med bara veckor kvar till valet, också öppna upp för ny kärnkraft. Nu heter det att Socialdemokraterna minsann alltid sett positivt på kärnkraften, och partiet står alltjämt kvar vid att nedläggningen av reaktorerna inte kan kopplas till den dåvarande regeringens demonstrativt fientliga inställning till kraftslaget, vilket man påstår med många väljares goda minne.
Socialdemokraternas förmåga att kollektivt propagera fram den bild av verkligheten som passar dem bäst är lika delar skamlös som imponerande. Det är inte för inte som S är den demokratiska världens mest framgångsrika politiska parti. När det som i år innebär att processen mot ny kärnkraft äntligen sätts igång och att Sverige ansöker om Natomedlemskap, är det dock, trots allt, något som går att leva med.
