Den 28 januari hålls den första omgången av det finska presidentvalet. En andra och avgörande omgång hålls den 11 februari. Med största sannolikhet kommer det att stå mellan mellan Alexander Stubb och Pekka Haavisto, tidigare grön partiledare och utrikesminister.
Alexander Stubb är i grunden svenskspråkig, men beskriver hellre sig själv som tvåspråkig. Politiskt är han liberalkonservativ. Han har en gedigen internationell erfarenhet. Han var till exempel rådgivare åt EU-kommissionens förre ordförande Romano Prodi. Stubb har även doktorerat vid London School of Economics.
Pekka Haavisto är öppet homosexuell. Han har varit partiledare och fram till förra året var han utrikesminister. Han kan beskrivas som en grön, frihetlig och liberal politiker. Haavisto har nått en popularitet som sträcker sig långt utanför sitt parti. Formellt är det en valmansförening som står bakom hans kandidatur. Han har med andra ord distanserat sig från partipolitiken. Han är finne, men pratar också svenska.
Frågan är dock vilken roll ska Finlands president spela, med en konservativ statsminister och det främlingsfientliga Sannfinländarna som ett av partierna i koalitionen? Pekka Haavisto pekar ut rasismen som ett stort problem i Finland och säger att landet behöver alla slags invandrare. När Alexander Stubb får frågan av public service-kanalen Yle om Finland behöver invandring, så duckar han.
Egentligen skulle Pekka Haavisto därför kanske ha bättre förutsättningar att vara en statsledare som både är en samlande gestalt och vågar ta upp omstridda frågor frågor. En folkvald president, men med vissa kungliga drag.
När Finland blev självständigt 1917 var tanken att införa monarki, enligt skandinavisk modell. En tysk prins utsågs för att bli kung. Men Tyskland förlorade första världskriget och kejsardömet gick under. Inte läge för en kunglig allians med Tyskland, alltså.
Så Finland blev republik, med presidenter som i avgörande ögonblick lyckats leda landet utan att bli alltför partipolitiska. Gustaf Mannerheim blev president 1944 för att sluta fred med Sovjetunionen.
Urho Kekkonen var president 1956 – 1982, en period då Finland låtsades vara kompis med Sovjet, samtidigt som en stor del av befolkningen avskydde stormakten i öst.
Presidentens makt har skalats av, men det står fortfarande i Finlands grundlag att utrikespolitiken leds av presidenten. I såväl säkerhets- och försvarspolitiken har presidenten en tongivande roll vilket inte minst har betydelse ur svenskt perspektiv. Presidenten är också landets överbefälhavare och såväl Mannerheims och Kekkonens andar vilar fortfarande över det finska statsskicket.
Därför är det stort att Finland nu kan få sin första svenskspråkiga president sedan Mannerheim. Eller sin första öppet homosexuella president någonsin. Ett historiskt val, under alla omständigheter.
