Under lång tid har många föräldrar till så kallade hemmasittare, elever med problematisk skolfrånvaro, slagits för att de ska få möjlighet till distansundervisning. Ytterst få har lyckats få ett undantag från den regel som säger att alla barn ska vara på plats i skolan för att lära sig. Nu kan den tröstlösa kampen äntligen vara över. Två kommunala skolor, en i Uppsala och en i Göteborg, har fått tillstånd att erbjuda distansundervisning, både för elever från den egna kommunen och för barn från andra delar av landet. Förhoppningsvis kan detta leda till att fler skolor i framtiden ges samma förtroende. I dagsläget är det tiotusentals barn som inte klarar av att gå till skolan och till följd av det riskerar att gå miste om sin utbildning.
I grunden är det naturligtvis en god sak att det finns en princip inom ramen för skolplikten om att alla elever ska på plats fysiskt, eftersom syftet med skolan förutom att förse den uppväxande generationen med kunskap, också är att främja förståelse och interaktion med andra människor. Samtidigt har skolans värld i dag blivit så ostrukturerad och fylld av stress att många barn inte klarar av den så kallade lärmiljön.
Ljudnivån är hög liksom utsattheten i stora enheter med låg vuxennärvaro. Särskilt barn med NPF-diagnoser har svårt att stå ut och en del får fullständig panik bara av tanken på att gå till skolan. Så även barn som under lång tid utsatts för allvarlig mobbning och tappat tron på skolan som en trygg plats.
Det hjälper inte att föräldrar och även skolpersonal gör allt för att lösa situationen. Detta eftersom “allt” inte innefattar saker som struktur, lugn och ro, mindre klasser, fler lärare och en undervisning som är logisk och tydlig. Sådant kan varken förtvivlade mammor och pappor, skolpsykologer, lärare eller ens rektorer förändra i den utsträckning som behövs. För det kräver resurser som inte finns och politiska beslut som visserligen verkar vara på gång, men som kommer att ta åratal att implementera fullt ut.
Med andra ord. Vuxenvärlden har stökat till skolan och nu måste samma vuxenvärld kunna släppa prestigen och inse att hemundervisning ibland är enda vägen framåt. Så som verkar nu ha skett.
Bland de invändningar som kommit efter att det blev känt att distansundervisning tillåts när alla andra möjligheter är uttömda är att hemmasittarnas situation kan förvärras om man bara “ger upp” och accepterar att de inte kommer till skolan. I grunden behöver alla människor umgås med andra och ingå i ett socialt sammanhang. Få barn mår bättre av isolering. Samtidigt är det bättre att elever kan undervisas via videolänk och har digital kontakt med sina lärare än att de inte går i skolan alls. Kanske kan distansundervisningen till och med leda till att vissa barn börjar känna sig tryggare och vill återvända.
Så som det kommer att fungera framöver är att beslut om distansundervisning ska omprövas i slutet av varje termin. I de fall eleverna inte orkar eller kan återvända till sin grundskola får de i alla fall slutbetyg vilket möjliggör att de kan söka till gymnasiet. Där kan situationen upplevas som en helt annan med nya vänner, nya lärare och en mer inspirerande miljö. Utan distansundervisning hade en sådan ”nystart” aldrig varit möjlig.
