På morgonen den 1 augusti förra året fick 15 000 svenskar ett sms som uppmanade till hämnd mot de personer som offentligt brände koranen: ”De som förolämpade Koranen måste få sota för sitt arbete. Vi erbjuder er att skicka hämndbilder av dessa demoner.”
Budskapet var tydligt, avsändaren ville att koranbrännare som Salwan Momika eller Rasmus Paludan skulle attackeras med våld.
I veckan meddelade åklagare Mats Ljungqvist att polisutredningen visar att operationen utfördes av iranska revolutionsgardet (IRGC). Genom att genomföra datorintrång i ett företag fick IRGC tillgång till 15 000 svenska telefonnummer.
Syftet var också tydligt. Iran ville destabilisera Natoprocessen där förhållandet med Turkiet var känslig och viktig. Många protester hade skett över hela världen, bland annat stormades svenska ambassaden i Bagdad.
Polis och åklagare anser sig ha bevis på att en främmande stat har bedrivit psykologisk krigföring på svensk mark. Men det blir inga konsekvenser för de personer som man identifierat som utförare. De befinner sig i Iran och det anses som omöjligt att få dem utlämnade. Polis och åklagare kan inte komma åt dem.
Justitieminister Gunnar Strömmer uttalar att Sverige inte kan ”tolerera att andra stater ägnar sig åt sådan verksamhet i och mot Sverige”. Enligt Strömmer ”överväger regeringen olika handlingsalternativ” som han inte närmare vill gå in på. (TT 24 september)
Iran förnekar alla inblandning i sms-utskicket, vilket inte är förvånande. Det ligger inte i Irans intresse att erkänna att svenska myndigheter faktiskt lyckats avslöja vilka metoder som Iran använder för att påverka opinioner i andra länder. Att Irans ambassadör är uppkallad till UD tillhör det sedvanliga diplomatiska spelet som knappast gör att ambassadören vare sig erkänner eller skäms å sitt lands vägnar.
Detta är ett stort problem, menar företrädare för Kungliga Krigsvetenskapsakademiens arbetsgrupp för hybridkrigsfrågor på DN Debatt (26 september). Cyberattacker, spridande av osanna budskap och uppmaningar till våld som sprids i samhället är alla delar av hybridkrigföringsmetoder som används av regimer som Ryssland och Iran. Dessa attacker fortsätter utan att länder får konsekvenser, vilket inte är hållbart.
Debattörerna menar med rätta att det är dags att Sverige skaffar resurser för att slå tillbaka mot angrepp och börjar agera mot angreppen. ”Det måste börja göra ont att angripa Sverige”, skriver de.
Sverige måste kunna slå tillbaka med samma medel. Även vi kan utföra cyberangrepp som får märkbara konsekvenser för motståndaren, informationskampanjer riktade till andra länders befolkning och utsätta motståndares beslutsfattare och utförare för sanktioner.
Sveriges motståndare utfärdar inte formella krigsförklaringar. Istället pågår en mängd olika angrepp på olika plan. Det är hög tid att Sverige börjar slå tillbaka. Vi har resurser och kompetens. Nu är det dags att myndigheter får laglig möjlighet, med hänsyn till rättssäkerhet och folkrätt, att genomföra åtgärder som gör att det kommer att kosta att angripa Sverige.
