Den nya LO-ordföranden Johan Lindholm passade den 25 juni, samma dag som Almedalen drog igång, på att ta fram storsläggan. Organisationens stöd till Socialdemokraterna är inte självklart, poängterade han. De många miljoner som årligen ramlar in i sossarnas partikassa såväl från LO centralt som från många av förbunden kan komma att omprövas, om inte Magdalena Andersson och partiet levererar, dundrade Lindholm (Expressen 25/6).
LO-ordföranden borde sluta hota och göra slag i saken en gång för alla. Det är helt barockt att delar av fackföreningsrörelsen skänker pengar och ställer upp med arbetskraft och andra resurser vid val till ett specifikt politiskt parti. Som en av arbetsmarknadens viktiga parter, med rätten att sluta avtal och även gå i konflikt med arbetsgivaren, är det helt orimligt att låta medlemmarnas pengar rinna över till vad som i många fall är just arbetsgivaren. Dessutom röstar färre än hälften av medlemmarna på Socialdemokraterna. Nästan lika många i så kallade arbetaryrken som väljer att lägga sin röst på S vill se Jimmie Åkesson (SD) som statsminister. I rimlighetens namn borde i så fall lika mycket pengar gå till SD.
Det allra rimligaste är självklart att inga fackliga pengar alls går till något parti överhuvudtaget. Som medlem i ett fackförbund bör man kunna lita på att de resurser som finns, och som man varit del i att generera, används för medlemmarnas bästa och att för att driva frågor utifrån medlemmarnas perspektiv, oavsett vilket parti som står bakom den politik det handlar om. Sådant som jobbskatteavdrag har till exempel gynnat människor i låglöneyrken betydligt mer än de flesta lönerörelser. Ändå är det något som LO med sina bidrag till S hjälpt till att motarbeta.
I vårt södra grannland Danmark klippte LO slutgiltigt de 130 år gamla banden med Socialdemokratin redan 2003, för över 20 år sedan. Den dåvarande danska LO-ordföranden Hans Jensen förklarade i samband med det, att individens rättigheter måste prioriteras högre och att LO “måste förändra våra värderingar så att de överensstämmer med dagens anställdas förväntningar. Och deras förväntningar är att vi ska försvara deras intressen överallt, utan några begränsningar” (DN 8/2 -03). Med andra ord, parti och fack en gång i tiden är sprungna ur samma rörelse är inte längre relevant.
Att fackförbund, precis som man gör på många håll inom såväl TCO som Saco, är öppna för att ta till vara möjligheter att samarbeta med alla partier när det gynnar medlemmarna, borde vara en självklarhet. Det är inte minst en fråga om respekt. Att vara med i facket är naturligtvis ett individuellt val, men mest på papperet. Sanningen är att den som inte är fackligt ansluten ofta har sämre löneutveckling och står ensam om något allvarligt inträffar. Att välja bort facket är för många alltför riskabelt, så de väljer att acceptera att pengar hamnar i sossarnas fickor.
LO-basen Lindholm understryker i tidigare nämnda Expressenintervju att “LO inte är något politiskt parti” och hans roll inte är att “tala om vad folk ska rösta på och vad de ska tycka och tänka” samt att han inte drar sig för att dra igång en kampanj mot Socialdemokraterna.
Det låter bra. Se då till att det blir skilsmässa på riktigt. Gå från ord till handling. Så länge LO kastar miljoner efter Socialdemokraterna och sitter i deras verkställande utskott går det att ifrågasätta om det är medlemmarnas eller Partiets ärenden man är ute i.
