Kiev är soligt och grönt med blommande kastanjeträd som är stadens kännetecken. Värmen är fortfarande mer vår än sommar och perfekt för en lång söndagspromenad. Det är veckan före den ortodoxa påsken vilken betyder liturgier för att fira Palmsöndagen, högtiden för Herrens intåg i Jerusalem.
Uteserveringarna är fulla och till de mest populära ställena är det kö. Som till ett kafé som jag passerar i Podil, den historiska stadsdelen utmed västra Dnipro-stranden. Restaurangens rosa accentfärg syns från långt håll och tycks höja stämningen i hela kvarteret.
Jag är på väg till en spelklubb där en släkting till mig är föreståndare. Det är en öppen verksamhet utan medlemskap. Man betalar inträde för att spela olika typer av bräd- eller sällskapsspel under en hel dag. Priset ligger mellan motsvarande 50 och 150 kronor beroende på spelupplägg, en kostnad i nivå med en utemåltid. Soldater och flyktingar får spela gratis. Vissa personer kommer i grupp, andra kommer ensamma och ansluter till sällskap.
Föreståndaren Oleksandr Volkov, 31, har länge intresserat sig för framför allt science fiction men även fantasy och utvecklat flera sällskapsspel som kombinerar dessa genrer med strategi- och rollspel. För några år sedan byggde han en sällskapsspelvariant av datorspelet Gwent. Det finns också på klubben, komplett med spelplan i trä, pjäser och spelkort som tryckts upp av en vän till Oleksandr.
Men det är ett annat spel som sju Kievbor i 30-årsåldern har samlats kring när jag besöker spelklubben. Det heter Dune och är baserat på en sci-fi-roman med samma namn av Frank Herbert från 1965. Spelet går i all enkelhet ut på att erövra en fantasivärld med hjälp av genrens alla medel – väpnad strid och allianser, list och bedrägeri. Oleksandr är spelledare vilket betyder att han driver spelet framåt med inslag av scenarier, svarar på frågor och vid behov agerar domare.
I ett rum bredvid fantasivärlderövrarna pågår en kurs i figurmålning. Det målas robotar och fantasidjur och rymdkrigare och riddare, och allt leds av en inhyrd lärare. Den som vill kan sedan använda figurerna i spelet.
Kriget är aldrig långt borta. På gatan utanför passerar en liten bilkortege ett par gånger, tutande och skyltviftande. Det är aktivister som påminner Kievborna om Azovstal-fångarna, de ukrainska soldater som kapitulerade efter en utdragen strid i järn- och stålverket i Mariupol i början av det fullskaliga kriget och är kvar i rysk fångenskap.
All normal söndagsverksamhet kan också när som helst avbrytas av flyglarm som tvingar restaurangerna att sluta servera och många människor att ta sig till skyddsrum. Dagligen dödas ukrainare mitt i vardagssysslor – på löprundan, på hundpromenad, på väg till jobbet, på kafé med vänner.
Men att ägna sig åt allt detta – med olika grad av acceptans av riskerna – är samtidigt en förutsättning för ukrainarnas uthållighet i kriget. Man går ut och umgås och tar vara på tiden tillsammans, man tjänar pengar och håller igång ekonomin, man kopplar bort tankarna på detsvåra, man bekräftar mer eller mindre medvetet för sig själv och för andra sin okuvlighet.
Det är så här det är i krig – också. Det måste vara så.
