Naturvårdsverket (NV) och Sveriges alla länsstyrelser (LS) satsar 260 miljoner på åter-vätning av dikade mossar men kostnaden och till vilken nytta?
Sumpgas är ett gemensamt namn för ett antal gaser som bildas nedbrytning av biologiskt material, främst under vatten eller i andra syrefattiga miljöer. Huvudbeståndsdelen är metan men även andra gaser kan förekomma, till exempel den starkt illaluktande gasen svavelväte. Putingasen Metan som han exporterades till Europa är den växthusgas som efter koldioxid står för det näst största bidraget till den globala uppvärmningen. Räknat per utsläppt ton och i ett 100-årsperspektiv bidrar exempelvis metan 28 gånger mer till växthuseffekten än koldioxid. Den återväta mossen producerar nu metan/sumpgas som miljövännerna tycker är så farligt när en ko fiser. Alla som gått över en blötmosse med stövlar och sjunker igenom ytskiktet har känt doften av skitlukt, sumpgas/metangas 28 gånger farligare än CO2 för klimatet!
Dikningar har utförts sedan 1850-talet. 1841 hade riksdagen beslutat att ge både bidrag och billiga lån till den som dikade och erövrade ny mark, som gjorde att fattig-Sverige fick mat på bordet. 1,5 miljoner svenskar lämnade Sverige fram till 1930-talet och emigrerade till USA på grund av svält.
Vid högskolestudier om skogsbruk fick vi elever lära oss hur vi skulle få upp skog på mossar genom dikning 20–30 meter mellan dikena, spridning av sand/grus och sedan plantering mellan dikena. Lågt liggande våta marker dikades med öppna diken som senare har täckdikats, plöjdes och odlades spannmål på och fick mycket goda skördar. Sveriges största och allra bördigast åkerarealer ligger idag på tidigare lågt liggande dikade våtmarker (typ Dalboslätten), detta är sanningen och kan vara svårt att ta in idag när alla vill återväta. Skogsvårdsstyrelsen (Statlig myndighet) lämnade 50 procent bidrag för mossdikning fram till 1990 talet. Bidrag till dikningen fick man om man kunde hitta trädslaget Al (= bördig mosse släpper gröna blad utan att dra tillbaka kvävet) på det tilltänkta dikningsområdet
Jag deltog på en skogsexkursion 1969 där man 1920 dikat, sand/grusat mellan dikena med ett 15-20 centimeters sand/gruslager och planterade gran som då 50 år senare efter planteringen då hade blivit ett fantastisk fint bestånd med hög kubikmassa. Dessa planterade granplantor 1920 växte i genomsnitt med fem till sex skogskubikmeter/hektar och år och band lika många ton Co2/hektar och år, vilket på denna tid inte alls diskuterades, utan alla förundrades vilket fint skogsbestånd som då fanns på arealen. Vad ska man göra istället för att återväta dikade torvmossar? Jo, min ”personliga” åsikt är, dika mycket mera, 20-30 meter mellan dikena grusa/sanda och plantera träd (löv-gran) så binder man CO2 på dikade torvmarker och slipper metanutsläpp och trädbeståndet binder 5-6 ton C02/år och hektar under hela beståndets omloppstid (80-100 år).
I dagsläget är åter-vätning av redan dikade mossar en oerhört tveksam metod, då vi ökar andelen metangas i naturen. Vad händer, då kunskap saknas med det marina livet, människor, grundvattnet och omkringliggande fastmarker i anslutning till de återväta mossarna när metangasen som löser sig i vattendrag och grävda brunnar?
Till alla som inte alls tror det jag skrivit ovan. Åk själv till landsväg som går över en mosse och titta på båda sidor om den dikade/grusade/asfalterade vägen. Vad ser ni? Ni ser vid båda sidorna av vägen 10 - 20 meter från den dikade vägbanan träd som är 15 - 20 meter höga, utanför denna trädridå (i mossen) står 100-åriga tallar som är max 0,5 meter höga.
Vad beror detta på, kan någon klok person kanske på Naturvårdsverket eller länsstyrelser förklara detta för mig, men jag betvivlar detta mycket starkt? Kanske detta med åter-vätning av mossar bara är en politisk retorik för att framstå som miljövänlig? Vad vet jag?
Varför tar man inte tillvara på äldres kunskap som bevisligen fungerade utan experimenterar med åter-vätning av redan dikade mossar utan några som helst vetenskapliga studier? Ni som är unga idag (tala då om vad undertecknad tyckte i frågan 2024) jag är helt säker på att jag får helt rätt om 50 år!
Dika mera, grusa-sanda-plantera träd