Den svenska modellen byggde på sociala reformer och klassamarbete. Socialdemokratin trodde på en fredlig väg till demokratisk socialism, till ökad jämlikhet och samhällsgemenskap grundat på en balans mellan arbete och kapital, mellan fackföreningsrörelsen och företagen. Men idéer om valfrihet smög sig in i (S) partiledning under 1980-talets början liksom nyliberala tankar om inflationsbekämpning och fria marknader. Idéerna kom från ekonomer från Sveriges enda privatägda universitet, Handelshögskolan i Stockholm.
Dessa argumenterade för en företagsvänlig politik: ökade vinster inom industrin, skattesänkningar och nedskärningar i den generella välfärden i syfte att dämpa tillväxten och minska inflationen. Arbetslösheten fördubblades från två till fyra procent. Vid 1990-talets inledning gjordes ett nytt försök till samhällsomdaning, arbetslösheten steg från två till tio procent! Normalt nu cirka sju procent, 400 000 personer! Nationalekonomerna kallar detta för naturlig arbetslöshet eller jämviktsarbetslöshet; tillgång och efterfrågan på varan arbetskraft ska av kostnadsskäl hållas i jämvikt.
Partiledaren Magdalena Andersson är ekonom från nämnda skola liksom maken Richard Friberg. Han innehar sedan 2009 Jacob Wallenbergs professur i nationalekonomi med särskild inriktning mot näringslivets utveckling och den ekonomiska politiken. Statsministerns livspartner har alltså som uppdrag att företräda näringslivets intressen och statsministern folkets intressen. TV-programmet Politikbyrån redovisade nyligen att Magdalena Andersson sagt att maken är hennes viktigaste bollplank när det gäller samhällsekonomi.
Olof Palme var väl medveten om vad de nyliberala högervindarna i England och USA skulle få för konsekvenser för demokratin, arbetslösheten och jämlikheten, liksom för fackföreningsrörelsen. I riksdagens slutdebatt 1980 varnade han för den amerikanske ekonomiprofessorn Milton Friedmans lära om avreglerade marknader och privatiseringar av skattefinansierade verksamheter och menade att det vore ett farligt misstag att tro att dessa idéer inte kunde få fäste i Sverige. I en valdebatt 1982 återkom Palme med varningen: Högerpolitiken driver ut människor i arbetslöshet. Han försvann 1986 och med 1991 års finansplan bytte (S), utan intern diskussion, under statsminister Ingvar Carlsson officiellt fot i den ekonomiska politiken; nu gällde att bekämpa inflationen istället för arbetslösheten. Att Palme skulle försvarat omsvängningen är ytterst osannolikt. Är det ur demokratisk synvinkel rimligt att näringslivets högskola har så stor påverkan på samhällsutvecklingen?
Sören Lindmark