Oavsett styrform vill de ha ett fogligt folk. I diktaturer, autokratier eller teokratier används för att skydda maktens intressen öppet våld, hot om repressalier och censur för att utöva kontroll. I demokratier med allmänna val och medborgerliga fri- och rättigheter krävs mer förfinade metoder för att undvika att folket gör motstånd. 1980-talets avregleringspolitik för en samhällsekonomi fri från politisk styrning gick hand i hand med satsa på dig själv-kampanjer med start i klassresornas, enligt myten, förlovade land USA. Den individualistiska smittan spreds över världen, till Europa och Sverige, inte minst via TV-skärmar i varje hem; idag har alla privata skärmar som tillfredsställer den aldrig sinande självupptagenheten.
Utbildningssystemen runt om i världen är konstruerade för att sortera fram studiebegåvningar. Det är de högutbildades barn som har skolframgång särskilt i de familjer där båda föräldrarna har akademisk bakgrund; deras barn känner sig begåvade och inspirerade till skillnad från de andra. Efter andra världskriget och Förintelsen fanns det i Sverige en partiövergripande ambition att låta övertygelsen om alla människors lika värde ta sig uttryck i lika möjligheter att studera plus att staten inte ville låta eventuella begåvningar från underklassen gå förlorade. Enhetsskolan infördes 1962 och rätten till studielån 1964; målet var att utjämna klasskillnader och öka jämlikheten. Dock gick det aldrig att kompensera det underläge som de lågutbildade föräldrarnas barn hade och har.
Med kommunaliseringen 1989 och friskolereformen 1992 har snedrekryteringen till högre studier förstärkts markant liksom ojämlikheten generellt. Med en skola för alla fick skolan ett demokratiskt uppdrag som gick ut på att fostra generation efter generation till att på djupet förstå och omfatta demokratiska värderingar, allt i syfte att försvara välfärdssamhället och förstärka folkets engagemang för att jämlikhetsambitionerna skulle upprätthållas.
Nyliberala reformer för självstyrande banker och marknader i kombination med privatiseringar har lett till att de folkvaldas möjligheter att styra samhällsutvecklingen minskat. Därtill har ett ensidigt fokus på kunskaper har medfört att det medborgarfostrande uppdraget glömts bort. Skolan ”levererar” konformister som sätter sitt eget bästa framför det gemensamma bästa men det är inte egoister och anpasslingar demokratin behöver, tvärtom. Kunskaper kan glömmas men inte värderingar.
Sören Lindmark