Jonathan Haidts bok The anxious generation (2024) handlar om hur mobiltelefoner och sociala medier skadar barn och skapar psykisk ohälsa: Generation ångest. Huvudpoängen är att barn har fråntagits den lekbaserade uppväxten och istället tvingats in i en telefonbaserad barndom. Utan lekar, interaktion och konflikter utvecklas inte de sociala förmågorna.
Långt innan mobilernas intåg var detta vetenskapligt fastslaget. Den finlandssvenske läkaren, professorn i fysiologi tillika hjärn- och kreativitetsforskaren, Matti Bergström (1922 – 2014) diskuterade i boken Barnet – den sista slaven (1991) nödvändigheten av att barn får utvecklas genom lek, fantasi och skapande annars blir de inte kreativa som vuxna.
Han var kritisk till utbildningsupplägget i skolan och menade att det dödar entusiasmen hos eleverna. Grundtanken hos Bergström var att människan har en värderesurs som måste uppmuntras och utvecklas; att vi måste förfina förmågan att bedöma vad som är sant/falskt, rätt/fel och bra/dåligt; självfallet utifrån kollektiva aspekter.
Vanligtvis har barn ett medfött intresse av vilket handlande som är rätt och fel. Bergström menade att diskussion, egna åsikter, debatt och värderingar skulle tillåtas i alla ämnen; att kunskaper utan värden inte tillför något. Han menade att skolan skapar ”värdeinvalider”.
Risken med att lära sig upprepa svar på redan färdigställda frågor istället för att själv problematisera är att skolan fostrar anpasslingar; unga som har svårt att tänka självständigt. Alltså motsatsen till vad en demokrati kräver av medborgarna, det vill säga att de kritiskt och engagerat deltar i samhällsbygget.
Att en mer eller mindre konstant tillvaro framför en skärm passiviserar är ingen kontroversiell uppfattning. Kunskapsskolan tenderar att befästa att bara du vet tillräckligt så klarar du dig när det i själva verket handlar om att bara om du kan välja rätt klarar du dig. Att kunna ta ställning utifrån moraliska principer betyder långt mer än betygsatta faktakunskaper utifrån fastställda kunskapsmål.
Bergström kom i sin forskning fram till att hjärnan besitter tre utmärkande resurser och kapaciteter: kraften/energin, kunskapen och värdeförmågan; det är den senare som mognar sist. En framgångsrik uppfostran och utveckling till en kreativ vuxen kräver att de tre resurserna tränas i att balanseras. En välfungerande demokrati fordrar medborgare som ser samhällsbygget som ett gemensamt ansvar.
Sören Lindmark
Trollhättan