Replik till: ”Gå steget längre — tänk på planeten”
Frida A. Fasth beskriver känslosamt och välformulerat sitt lidande som vegan. När jag läser det känner jag medlidande med henne.
Själv har jag mångårig erfarenhet av djurskötsel, framförallt nötkreatur. Mjölkbonde med andra ord. Djuren var nästan som en del av familjen. Som barn växte jag upp på gården där även grisar och höns ingick i gemenskapen. Det var av gemensamt intresse för både mig och djuren att de hade det så bra som möjligt.
Om en ko blev sjuk gällde det att finna något botemedel. Veterinären är då till stor hjälp alla tider på dygnet. (Utom där det inte finns någon veterinär som ställer upp, vilket dessvärre förekommer idag!).
Liksom vi människor måste alla djur dö en gång. Ute i naturen är det normalt att något rovdjur tar död på andra djur, som ju är deras föda. Det gäller både stort och smått. Om en älg eller ett rådjur skadat sig så är det inte möjligt att skaffa föda och det kan innebära ett långt lidande. En jägare kan då förkorta lidandet.
När det gäller tamboskap är det som regel slakterier som tar död på dem här i Sverige. Tyvärr är det numera ganska långa transporter. Bäst för djuren hade ju varit om de slaktades där de så att säga hör hemma, men det finns rimliga förklaringar till att det är besvärligt.
För mig som djurälskande människa är det naturligt att äta kötträtter med vördnad. Jag önskar att Frida och hennes meningsfränder också skulle göra det. Har de verkligen tänkt igenom vad som ska hända med våra nötkreatur, får, svin och höns om de inte ska få leva som husdjur. Utrotas?
Bengt Blomberg
gammal avdankad kobonde i Munkedal