Som många redan vet kommer avdelningen 96 att fortsätta vara stängt och kommer till förmodan inte öppna förrän 15 november, om ens då. Men vad många inte vet är hur och när informationen kom fram och bland annat behandlingen av vårdpersonal. Jag, bland annat, är trött på att vara tyst om det här. Allmänheten bör få veta hur vårdpersonal inom psykiatrin behandlas. Vad vi först visste om var att vår systeravdelning 95 skulle stänga ner under sommaren då 96an redan två år på raken har fått stänga ner och personal har fått bli omflyttad.
Vi fick under ett APT (arbetsplatsträff) information om att man har valt att istället stänga ner 96an på grund av sjuksköterskebristen. Nu återigen fick vi information två veckor innan öppning av avdelning, att avdelningen kommer att vara fortsatt stängd och det är till och med den 15 november. Självklart blir många av oss helt bedrövade av detta. Besvikelsen bland mina kollegor, förstörda semestrar, stress och oro. Återigen får man ett slag i ansiktet. Verksamhetsledningen hade redan i maj ett möte vad gäller detta om svårigheten att kunna öppna avdelningen efter sommaren om läget ser detsamma ut då.
Varför kom informationen inte fram till oss då? Vart tog rak och öppen kommunikation vägen? Vi är inga dagisbarn. Vart tog moralen och respekten vägen, vi är vuxna människor. Men jag undrar då också hur mycket man egentligen har ansträngt sig kring värvning av sjuksköterskor till avdelningen. För under hela sommaren har det inte funnits en sjukskötersketjänst ute på intranätet, och det finns fortfarande ingen ute så vitt jag vet. Är det då och göra sitt bästa för och kunna öppna en avdelning som faktiskt behövs.
Man har redan sedan tidigare lagt in förslag på att ta bort tio hela vårdplatser inom psykiatrin där politikerna sa nej. Inte långt därefter kom det återigen ett förslag om detta och återigen fick man ett nej av politikerna. Dessutom är vi väl medvetna om att det är högt tryck inom rättspsykiatrin och att 14 vårdplatser hade varit precis det de behövde. Men ni glömmer bort att vi kan läsa oss till informationen.
På vår avdelning har det redan varit sjukskrivningar bland sjuksköterskor och skötare efter första och andra stängningen. Man slutar eller söker annat för att det inte längre är en trygg arbetsplats. Har aldrig frågan ställts varför vårdpersonal söker sig vidare. Vad som händer då? De resterande av våra kollegor som är kvar får då istället slita ut sig, man går på knäna, jobbar övertid.
Man bör kunna se individen och förstå hur den anställde bäst kan bidra till verksamheten. Vi har blivit placerade hur som helst utan och ens fått chansen att bli hörda.
Har själv varit en jasägare i nästintill tio år och ställt upp på allt jag har kunnat, nu är det slut på det. Inget jobb är värt och gå in i väggen för.
En medarbetare