Sann vårkänsla mötte både kor och åskådare 
på Nuntorp under sön­dagen.

Men helgens vackra väder var långt ifrån idealiskt för djuren.

– De blir nästan blinda när de kommer ut, efter månader inomhus i en mörk ladugård, förklarar Caroline Westman, instruktör och djurskötare på Nuntorpsskolan.

Hon står beredd en bit ner på vägen mot hagen för att möta de runt 800 kilo tunga djuren.

– Jag ska se till att de tar rätt väg, och inte bara springer rakt fram. De kan ha svårt att se det tunna staketet.

Varför tror du att betessläpp blivit en form av folkfest?

– För att det är sådan glädje för djuren, och kanske att man kommer dem så nära i publiken.

Några minuter efter elva är det dags. De stora djuren kommer ut gruppvis och har ett tiotal meter framför sig längs med ladugårdsknuten innan de är ute i den stora hagen.

För den som väntat sig en tjurrusning a la Pamplona blir det sannolikt en besvikelse till en början.

Djuren rör sig tveksamt ut och stannar till och betraktar folkmassan i solljuset.

Men som på en given signal, någon meter efter ladugårdsknuten, verkar det plötsligt gå upp för dem om den hägrande friheten.

Till synes överlyckliga och i ett närmast euforiskt tillstånd rör de sig ner mot gräsområdet och kör rent ut sagt järnet, till publikens förtjusning och sina egna råmanden.

En bit ner vid hagen står Rune Gustafsson och betraktar skådespelet.

I mars sålde han 30 kor och 22 ungdjur från gården i Falköping till Nuntorpsskolan.

Några av dem tillhör gruppen som nu släpps på grönbete.

– Jag är nyopererad och sjukskriven fram till juni och när möjligheten dök upp att sälja hela besättningen hit passade det bra. Dessutom är jag 63 år och hade redan planer på att avveckla, säger han.

Känns det sorgligt att skiljas från dem?

– På sätt och vis, men det här är ett jättebra ställe för dem. De blir väldigt väl omhändertagna av skolans elever, säger Rune Gustafsson.

Framför oss gör sig korna hemmastadda. Nu kommer de att stanna i hagarna fram till september.