– Jag gissade att det skulle komma tio personer, säger en förvånad Åsa Persson när hon kliver ut på scenen och möter publiken som i varje fall är tre gånger större än hennes gissning.

Och de som kommit skulle inte bli besvikna. Inte om de kommit dit för att se en kvinna i leopardmönstrad kroppsstrumpa och rosa peruk.

Inte heller om de kommit dit för att se en blandning av stand-up och sång eller någon som till 110 procent bjuder på sig själv.

Åsa Perssons föreställning är underhållande och på gränsen till obekväm. Hon driver med sådant som andra försöker gömma, glömma och förmildra. Och så får hon också publiken att gråta, men av skratt då givetvis.

Tidigare känd från tv

Åsa Persson struntar i att passa in och bryter mot normen med glimten i ögat. Med fokus på lokala norrländska småstads problem och fenomen ger hon kvinnoideal, dokusåpor och i viss mån kändisskapet en rad kängor.

Kvällens höjdpunkt var Åsa Perssons självsäkra och vågade alter ego Belinda Bengtssons sång ”Jag duger så bra”.

Med en minst sagt intressant och annorlunda koreografi bjöd hon på en befriande och alternativ syn på kvinnoideal och mediesamhället. Med en leopardmönstrad kroppsstrumpa, vita stövlar och rosa peruk charmade hon publiken med sina auditions och dans.

Kärlekssång

Under kvällen bjöds också bland annat på en kärlekssång på pitemål, tolkningar av kända låtar, en hel del fräcka kommentarer och stripteas. Dock en mildare men uppskattad variant där vardagsklädsel byttes mot ett glittrligt silverfodral. Problem med synliga troskanter och åtsittande strumpbyxor med hold-in-effekt fick publiken att många gånger vika sig av skratt. Man går där ifrån med en känsla av att det kanske inte är så viktigt att passa in. Att troskantrer kanske kan få synas och att det faktiskt är lättare att få ett vältränat sexpack än vad man kanske tror.