"Taitsiánguaq Simigaq har tagit rast ute på havsisen i Smiths sund. För att få vatten till sitt te letar han efter rätt snö.
"Taitsiánguaq Simigaq har tagit rast ute på havsisen i Smiths sund. För att få vatten till sitt te letar han efter rätt snö.

K David Harrison | The Last speakers

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Boa Senior var omkring 85 år gammal när hon dog häromåret. Fram till sin bortgång var hon nästan helt okänd utanför en liten krets av antropologer och lingvister. Men när sjukhuset i Port Blair, huvudorten på de indiska Andamanerna, meddelade att hennes hjärta slutat slå, kablades nyheten snabbt ut över världen. Anledningen var att Boa Senior var den allra sista talaren av bo, ett språk som i likhet med ytterligare några på Andamanerna brukar räknas till världens äldsta med rötter långt bak i förneolitisk tid.

Nyheten om bospråkets slutgiltiga utplåning känns bara alltför väl igen. För under de senaste åren har vi snudd på vant oss vid foton av åldringar med bildtexter som förtäljer att hon eller han nu gått ur tiden och tagit språket med sig i graven.

ANNONS

Takten på språkdöden förefaller också att ha ökat; i genomsnitt försvinner ett språk var fjortonde dag. Tar man i beaktande att det talas runt sjutusen språk på jorden låter det måhända inte så mycket. Problemet är dock att bortåt var fjärde språk är hotat på medellång sikt, det vill säga riskerar att gå förlorat under vår livstid.

Frågan om språk som försvinner, varför det spelar roll – om det nu verkligen spelar någon roll – och vad som möjligen skulle kunna bromsa utvecklingen står i centrum för den amerikanske lingvisten K. David Harrisons bok The Last Speakers – The quest to save the world’s most endangered languages. Författaren är nära knuten till National Geogra­phical Society, vilket förklarar hur flera års resande kors och tvärs runt jorden kunnat finansieras.

Som tankeställare och allmän ingång i ämnet små och försvinnande språk är The Last Speakers alldeles utmärkt och således lätt att rekommendera. För med syftet att nå en så bred publik som möjligt är Harrison sparsam med lingvistiskt fikonspråk. Att han är särskilt förtjust i kameleontmorfem, vokalharmonier och andra finesser tillåts aldrig skymma sikten. Tvärtom.

Däremot går han, på typiskt amerikanskt reportagemanér, för fort fram. Ambitionen att pressa in flera beskrivningar från varje kontinent gör att det blir lite väl många scenbyten, väl många helikoptrar som landar i minimala gläntor inne i djungeln och väl många förskräckliga flygturer med fall­färdiga farkoster till bortglömda bosättningar i den sibiriska taigan.

ANNONS

Men när väl Harrison och hans kollegor satt på bandspelaren och börjat samtala med de sista talarna – ute på den mongoliska stäppen, sibiriska Tuva eller i Arunachal Pradesh i Indien – ja, då blir det riktigt intressant.

The Last Speakers blandar intryck och beskrivningar från fältlingvistiskt arbete med fragmentariska, men nog så värdefulla språkfilosofiska variationer. Man kunde önskat sig betydligt mycket mer av det senare, men författarens kritik mot Noam Chomskys så kallade generativa grammatik är intressant även om argumentationen långtifrån räcker för att fälla alfahannen Chomsky.

Att Chomsky dominerar och dominerat lingvistiken under decennier är otvetydigt. Åtskilliga av hans mest originella idéer är i dag väletablerade och vida accepterade. Vad som möjligen kan förefalla bestickande är dock kontrahenternas olika infallsvinklar; kritikerna intresserar sig främst för små urfolksspråk, dess talare och inte minst sammanhangen och praktikerna som konstitueras av språken – medan chomskyanerna mer inriktar sig på datamodellering och laboratoriestudier av syntaxen hos globala jättespråk.

Den kritik Harrison framför är ungefär densamma som den kanadensiske författaren och journalisten Mark Abley gav i sin lysande reseskildring Spoken Here – Travels among threatened languages från 2001. Abley går emellertid djupare in i ämnet och är en betydligt mer driven skribent.

Kritiken från personer som Harrison och Abley handlar om filosofiska spörsmål rörande relationen mellan språk, medvetande och värld. Diskussionen är alltför komplex för att mer än bara antydas här, men den ståndpunkt som intas i frågan är, skulle jag tro, högst relevant för synen på försvinnande språk.

ANNONS

Anhängarna till Chomsky har en universalistisk språkuppfattning. Det spelar, menar de, ingen avgörande roll om en person är från Nya Guinea eller New York – och således talar fundamentalt olika språk – medvetandet och språkhanteringen är i grunden ändå lika, med samma genetiskt fixerade principer som styr språket. Och världen utanför medvetandet är alltid en och densamma, även om språken beskriver den på en mängd varierande vis.

Harrison liksom Abley ansluter till en kritik som hämtar sin näring i en mer relativistisk lingvistik. Poängen är att språket organiserar vår uppfattning av världen på ett, åtminstone ibland, genomgripande sätt. Med utgångspunkt från verb och adjektiv snarare än substantiv, försöker man påvisa hur språk speglar landskap och omgivande livsrum på ett icketrivialt sätt, alltså inte bara genom speciell vokabulär, utan även mer djupgående, i grammatiken.

Argumentationen från Harrison och hans likar – i sanning en brokig skara poeter, antropologer, lingvister, enstaka filosofer och vanliga romantiker – bygger till stor del på exempel där poängen inte består i att bevisa en viss tes, utan snarare påvisa ett fenomen.

I Tuva försöker Harrison förstås sig på tuvinskans flodbaserade orienteringssystem. Lätt är det inte eftersom motsvarigheten till verbet alltid är kopplat till det centralsibiriska landskapet, till flodlandskapet. Man går inte bara till en by eller stad, man går uppströms eller går nedströms och så vidare. Tuvinskan speglar geografin och för att kunna tala det korrekt måste man vara i landskapet.

ANNONS

I tidskriften Nature publicerades för några år sedan en rapport om berinmo eller berinomo, ett jägarfolk utmed Sepikfloden på Papua Nya Guinea. De gör ingen distinktion mellan blått och grönt, däremot skiljer de på nol och wor, två nyanser av det vi kallar gult. Slutsatsen var att man funnit ytterligare ett bevis för hur språket i stor utsträckning styr kategoriseringen av färger, det vill säga av världen – och inte tvärt om.

Mot bakgrund av denna uppfattning är det inte svårt att förstå varför många bekymrar sig över att språk försvinner. För det är inte bara det att ett visst språk slutar existera, det handlar även om ett unikt sätt att uppfatta världen på som går förlorat.

Att många urbefolkningsspråk är lokalt förankrade med utomordentlig konkretion i frågan om exempelvis poesi och naturfenomen är välkänt. Inte minst när det gäller sådana väsentliga aspekter av livet som att reda sig i det vilda är språket bärare av information och kunskap som inte kan överskattas. Mot detta har det emellertid drivits högljudda kampanjer, kanske allra tydligast när det gäller eskimåspråkens snöord.

Mot tidigare överdrifter om hundratals olika snöord har det, främst på nätet, växt fram ett slags snöförnekarfront med ilskna aktivister och förmenta bekämpare av dålig vetenskap vilka menar att allt är bluff. Det finns, påstår de, inte fler snöord på eskimåspråken än på engelska.

ANNONS

Tar man del av den hetsiga diskussionen är det uppenbart att snöförnekarna har en sak gemensamt; de har inte varit i Arktis och aldrig sett och hört när orden brukas av dem som verkligen behärskar språket. I själva verket är de arktiska språken exceptionellt rika på termer och begrepp som handlar om snö och is, vindar och väder. Men poängen är inte att det finns många olika ord, utan en häpnadsväckande rik begreppsvärld som härbärgerar en enorm kunskapsskatt.

Hade det inte varit för författaren Yngve Ryds forskning om den samiska snökunskapen hade många säkert trott att snöförnekarnas credo även gällt samiskan. Nu inser man lätt att så inte är fallet.

The Last Speakers handlar alltså om de sista talarna och flera folkgrupper och språk passerar revy. Överraskande är mötet med olika tibeto-burmesiska språk i indiska Arunachal Pradesh, öster om Bhutan och Sikkim. Där lyckades Harrisons grupp dokumentera ett så kallat dolt språk, koro, vilket av Harrison beskrivs som ett enigma eftersom koro har få talare och lyckats överleva mycket länge i en främmande språkmiljö.

Många personliga möten är gripande och utgör också bokens största behållning. Sjuttioåriga Marta är bara ett exempel. Hon tillhör tofalarerna vilka traditionellt haft sina hem vid Bajkalsjön i Sibirien. För K. David Harrison berättar hon att Snart skall jag gå ut och plocka bär, och språket tar jag med mig. På tofa är det en omskrivning för att det är dags att dö.

ANNONS

Marta är en av de sista talarna. Tidigare var tofalarerna nomadiserande renskötare och jägare vilka i likhet med andra arktiska och subarktiska folk hade en shamanreligion. De förföljdes hårt av ryssarna och ortodoxa kyrkan och tvångskollektiviserades av kommunisterna. Någon ordentligt nedteckning av språket saknas. Och i dag är det inte många kvar – de flesta har gett sig ut på bärplockning.

ANNONS