Det fanns en tid när ”vino tinto” var en vanlig beställning på Systembolaget. Sedan dök Carl Jan Granqvist upp i rutan och uttalade smakomdömen som ”svettig häst” och svenskarnas förhållande till den ädla drycken skulle inte längre vara sig likt. Att vinprovning fortsatt är ett folkligt nöje märks inte minst på den årliga mässan i Trollhättan.

En ringlande kö som till en större rockkonsert möter TTELA:s utsända utanför Folkets hus entré, och inne i den stora byggnaden är atmosfären tung av dofter, kroppar i rörelse och muntert sorl. 2 500 personer uppskattar mässgeneralen Ulla Arwidson att besökarna kan ha uppgått till. Hon är till vardags medicinsk ansvarig sköterska inom omsorgsförvaltningen, nu ansvarig för inmundigandet av en helt annan sorts medicin.

– Rött vin i lagom doser är faktiskt nyttigt, inskärper hon.

Hon sticker mässkatalogen i händerna på TTELA:s utsända och förklarar att årets tema är ”Stora och små druvor”.

– Min egen favorit är nog nebbiolo-druvan, som odlas i Piemonte i Italien, säger hon och får en sådan där blick folk brukar få när de berättar om en bättre semesterresa.

Eller vad sägs om smaker av ”körsbär, tjära, torkade örter och rosor”, nackdelen med denna druva är att flaskorna brukar gå på flera hundra kronor.

Pussla ihop

Vi tar oss högst upp till fjärde våningen i lektionssalarna där det pågår druvprovning.

Två olika sorters vita viner, och tre sorters röda hälls upp i flourliknande muggar varefter besökarna ska försöka pussla ihop rätt namn med rätt dryck.

– Kan du känna vilket vin som luktar som kattpiss på en krusbärsbuske? säger munskänken tillika Trollhätteordföranden Jimmy Wessman glatt.

Hade samma fråga ställts ute på krogen hade det väl tagits för intäkt att bartendern var på kanelen, men här är den faktiskt allvarligt menad. Svaret ska vara att en av de vita, närmare bestämt Sauvignon Blancen, luktar så.

– Du kan kanske känna den lätta doften av sparris också? frågar Jimmy Wessman hoppfullt.

Vi nickar instämmande och försöker samtidigt urskilja de doftmolekyler som ska påminna om just detta.

Rynkar på näsan

Borta vid ett bord sitter ett sällskap från Uddevalla i full färd med att dofta, smutta och studera de små glasen. En i sällskapet rynkar på näsan efter att ha druckit ur ett glas.

– För att vara äcklig drack du upp den fort! skämtar Ingalill Andersson med sin väninna Kristina Danielski.

Ju längre tid det går ju mer uppsluppen blir stämningen, noterar TTELA:s i dubbel mening nyktra observatörer. I ett hörn står en man som inte heller smakat druvdrycken. Martin Fransson heter han, är konditor och erbjuder smakprover på egentillverkade praliner och sylter. Han räcker fram en sked med tomatmarmelad. En mild, söt smak med solmogna aromer spider sig upp i gomseglets vindlingar – Carl Jan kan nog behålla sina svettiga hästar.