Uttrycket ”tur som en tokig” kan användas på många sätt, men visst sjutton har Trollhättans SOK som arrangör av SM i medeldistans just nu tur som en tokig. Det var helt enkelt galet härligt vädermässigt betraktat när kvalet inför dagens finaler avgjordes på natursköna Brandsbo ängar i går.

Tävlingsledaren Håkan Schmidt såg ut att må lika gott som en spinnande bondkatt, liggande på rygg och kliad under hakan. Varför han sedan satt och masserade sina hälsenor i skydd av presstältet låter vi vara osagt.

Banläggaren Patrik Svantesson myste även han och på frågan om någon framfört kritik var svaret lika väntat som genialt:

”Jag söker mig bara till de som ser nöjda ut ...”.

Men juniorlandslagets förbundskapten Susanne Wiklund Björk kunde lugna Svantessons eventuella oro sedan hon snackat med ett helt koppel unga löpare:

”Alla är så nöjda, det har varit svårt och utslagsgivande hela vägen, orientering ända fram till skärmen i omväxlande terräng. Jag har inte hört någon som klagat mer än en tjej som tappade ena skon på väg till starten efter att ha fastnat i leran, men det var mera på skämt”.

Arenabyggarna Simon Andersson och Johan Carlsson har ägnat 14 timmar av sina liv varje dygn den här veckan åt att bygga upp tävlingsarenan i Brandsbo. Men det var det förstås värt, även om båda delvis tvingades ge sig för naturkrafterna i tisdags.

”Nu kan vi bara njuta”, sa Simon – och såg ut som tidigare nämnde spinnande katt.

Trollhättans stad representerades av Benny Wising och Dan-Eric Bohm (kultur- och fritidsförvaltningen) samt informationschefen Peter Asp och den förstnämnde kunde berätta att man från kommunens sida stöttat TSOK med i runda slängar 200 000 kronor, där merparten gått åt till att ta fram en ny karta över området. Det är naturligtvis av största vikt att som SM-arrangör få stöd av den här typen och storleken från kommunalt håll.

Liknande pengar har för övrigt satsats av Vänersborgs kommun inför morgondagens stafett-SM på Onsjö.

Sportsligt sett blev fredagen en ganska avslagen historia med kvalet inför dagens SM-clou, finalerna. Publiken var ringa till antalet men som sagt, i dag borde fler lockas till Ängens gård och Brandsbo för att se ett kopell VM-stjärnor och hela den övriga svenska eliten tampas i OL-skogen.

För att inte tala om stafettdramatiken i morgon i Vänersborg.

Jag har träffat ett otal antal idrottskvinnor och män under min snart 35-åriga sportjournalistkarriär, men aldrig en så positiv, glad och ödmjuk människa som Helena Jansson, Leksands OK, och världens bästa damorienterare enligt den senaste rankingen.

Vid två tillfällen den här sommaren har jag haft anledning att prata med Helena, dels inför O-ringen i Hälsingland, dels inför SM-tävlingarna i Tvåstad.

Bemötandet har varit suveränt – inga problem, inga divalater, ingen stress, ett ömsesidigt intresse att prata orientering helt enkelt.

Samma efter målgången i går, med ett leende på läpparna beskrev hon sitt lopp, i lugn och ro, för oss sportmurvlar.

Den nykorade världsmästar innan sken ikapp med solen när hon berättade om alla hinder i skogen, om blöta myrar och leriga partier. Jag slogs av den energi människan utstrålar, tio procent av den och jag skulle själv må som prinsen i bagarboden. Till yttermera visso konstaterade kollega Carlberg när Jansson knallade iväg: ”Man blir varm om hjärtat när det står Leksand på ryggen....”

Associationen till hockey-Leksand var given.

Min poäng i hela resonemanget om Helena Jansson, och merparten av hennes kollegor i OL-skogen, är den totala prestigelösheten, om insikten att ta sig tid att prata om sitt lopp och sin sport, att uppträda ödmjukt och respektfullt.

Där har många idrottare, på alla nivåer, en hel del att lära.