– Blir det någon EM-låt i år?

TTELA:s sportchef Toni Anderssons Eskilstunakryddade stämma skar genom lunchrummet likt en öppnande passning från Fredrik Ljungberg till Thierry Henry under glansdagarna i Arsenal. Jag ryckte skräckslaget till och skvätte köttfärssås över hela min vita t-shirt medan Andersson älgade vidare – antagligen för att knattra ner en lång krönika – utan att invänta svaret. Nu hade kulturredaktörhjärnan fått något att bita i.

För att travestera gonzojournalistikens fader Hunter S Thompson:

Musikindustrins avdelning för supporterlåtar är en kall, mörk plats där redlösa orcher under dygnets alla timmar vrålar med i infantila ramsor likt förkylda brölgrodor medan sluga troll i kostymer smyger omkring i kulisserna och samlar in kollekt i form av de få hjärnceller som råkar finnas kvar i sällskapet. Det finns även en negativ sida.

Så hur göra? En episk inre brottningsmatch vidtog i mitt sinne, och den slutade med fallseger för den sida som skrek:

– Nu kör vi!

Det går som bekant tretton “Heja Sverige”-sånger på dussinet. Skulle man i det här fallet på något subtilt sätt kunna plantera in ett hyperironiskt budskap, en svidande kritik av ett antal missförhållanden och kanske i förlängningen också förändra världen? Nja, kanske inte rätt forum ändå.

Så vad ska låten handla om då? Det stod helt stilla i huvudet tills jag kom att tänka på den herre som stod och gormade åt några gubbar som grävde ett hål i en gata. Tydligen använde grävarna sig av någon felaktig metod, vilket de – och alla andra inom en kilometers avstånd – på ett svavelosande sätt blev varse. För oavsett vad man än ägnar sig åt här i världen finns det alltid de som står vid sidan om och som minsann vet bättre än alla andra hur en slipsten ska dras.

Fenomenet tycks kunna appliceras på allt från hjärnkirurgi till journalistik, via ufo-spaning och fotvård. För att inte tala om hur man coachar ett fotbollslandslag. Bara i tv-sofforna på Kungsgatan under träningskampen mot Serbien ska det ha funnits över 300 personer som på allvar ansåg sig bättre lämpade för uppgiften än Erik Hamrén.

Så “Vi i soffan” fick bli låttiteln, med devisen “vi i soffan vet ALLTID bäst”.

Min gode vän Mikael Tuved ställde likt en ädel riddare upp som tekniker/basist i sin studio och inkopplad på fallet var givetvis också TTELA:s trumslagande fotograf Jerry Lövberg. Det var också den sistnämnde som under högtidliga former framkastade namnet på trion:

– Läderkulorna blir perfekt, utbrast den Hjärtumsbördige skinnplågaren med följd att vi bröt ihop av skratt över de oändliga tolkningsmöjligheterna.

Följande dag, nu när låten fanns inspelad, var det dags att ta nästa steg. En stor skara TTELA-medarbetare hörsammade modigt mejluppmaningen om att ställa upp som kör inne på själva redaktionen. Deras hämningslösa skrin och tjoanden skulle bli grädden på mästerskapsmoset och alla tycktes mycket laddade inför den insats som också inkluderade fotografering signerad den i en mycket hög stege uppklättrad Tomas Fasth.

Det är då det händer. Reportern Yvonne Olsson hamnar i ett mycket viktigt kommunalt samtal, och det lämpar sig inte alls att 15 personer i samma rum frambringar primalskrin och måljubel.

Så vi väntar.

Och väntar.

Och väntar.

Men det är ett viktigt samtal.

Så vi väntar lite till.

Och lite till.

– Det här blev ju lyckat, säger EM-bloggaren Anna Sofia Dahl ironiskt och med blossande kinder känner jag hur saker och ting börjar glida mig ur händerna.

Jag sjunker in i mig själv och undrar om Bob Ezrin också var tvungen att tampas mot dylika odds. Men det är på stopptid miraklen sker, och så småningom släpper alla knutar och de ylande kollegerna kan släppas lös i sin fulla kraft.

"Vi i soffan" finns nu för lyssning och nedladdning på ttela.se, och hur man än vrider och vänder på det är likheten slående mellan fotboll och musik.

Det är ni i soffan som bäst vet hur det ska vara.