Tillsammans med hustrun Linda (Maria Zeffer Johnsson) ska ett nytt kapitel i livet börja skrivas inom en timme – om det inte vore för Tomas bröders, den oklippte slackern Leif (Thomas Fridén) och ärkepuckot Rickard (Bengt Sanzén), samt en radda andra karaktärers inblandning och kapacitet att skapa förveckling på förveckling på förveckling ...

Det är en rolig dialog, utan att klafsa i det tacksamma snuskskämt-träsket.

Betydligt mindre slå-i-dörrar-komik än väntat, utan här ligger humor på vad som sägs, och kanske framför allt HUR det sägs:

– Det här KAN inte gå snett.

– Det sa nog han som byggde tornet i Pisa också.

Just det, inte vad som sägs, utan HUR det sägs.

Det finns ett underbart avsnitt ur tv-serien Vänner där karaktären Joey förklarar vikten av att re-act vid skådespeleri, alltså hur man reagerar på vad motspelaren säger. Det tycker jag mig se prov på i Titta inte i påsen – det är extremt underhållande att bara studera övriga aktörernas minspel. De ser ut som om de faktiskt känner varandra. Som det står, med versaler, i programmet har teatergruppen förbaskat roligt tillsammans, och det märks. De känns äkta från start.

Pjäsförfattarna Ray och Michael Cooneys fars utspelar sig nu i ett vardagsrum på Blåsut och har således Vänersborgifierats. Kvantum, Lars-Göran Ljunggren och Biogas Brålanda finns bland de mer eller mindre välkända attraktioner som omnämns. Det enda som saknas är en viss omdiskuterad byggnad modell större.

Jag skäms inte alls för att jag hade väntat mig betydligt mer falla-och-slå-sig-skämt samt buskis-humor denna afton. Jag kan med glädje säga att det visade sig handla om fördomar från undertecknads sida, och konstatera att premiärkvällen av 20-års jubilerande Gäddbilens senaste fars är en riktig hit.

Publiken är överförtjust. De allra flesta skämten går hem, de allra flesta slagsmålen och fallen (helt skonade är vi inte) ser äkta ut. Riktigt bra och riktigt underhållande.