Artikelbilder

Paul Sahlin, Trollhättan: – Laila var en äkta revystjärna. De sista åren pratade hon om sin scenskräck, men jag märkte aldrig av den. Hon var alltid lika proffsig. Hon var fantastisk in i det sista, glad och med en positiv syn på livet. När hon blev sjuk höll hon det länge för sig själv. Som jag upplevde det hade hon många vänner men var ändå rätt ensam. Jag kan tycka att det är synd att hon inte kom in mer vid filmen än vad hon gjorde.Foto: Sebastian LaMotte

Tommy Dahlman, Trollhättan: – Jag kommer att minnas de många, långa samtal hon bjöd på. Hennes uppriktighet och ärlighet. Under de fem år vi samarbetade visade hon upp sidor hon tidigare kanske inte visat offentligt. Existentiella frågor låg henne varmt om hjärtat. Bakom flamsigheten, skratten och det många kanske uppfattade som ytlighet fanns ett stort djup. Hon var diskret med sin sjukdom. Jag besökte henne var 14 dag och vi talades vid på telefon varje vecka. Jag visste diagnosen, men trodde ändå inte att det skulle gå så fort. Det känns mycket tungt.Foto: Tomas Fasth

Robert Samuelsson, Trollhättan: – Just nu minns jag framför allt de fina dagarna vi hade tillsammans i somras. Då visste Laila att hon var svårt sjuk men hon mådde förhållandevis bra. Vi satt under parasollet vid min sommarstuga och löste korsord och pratade. Jag tar också med mig minnen från hennes sista gig i Lysekil, där hon verkligen gav järnet. Hur vår vänskap började? Ja, vi sprang på varandra 2004. Eller rättare sagt, hon sökte upp mig efter en föreställning jag haft. Därefter fortsatte vi att träffas då och då, hon hade mycket att berätta. Om livet, sin karriär, yrkets fördelar och baksidor. Hon inviterade mig till sin värld, och jag vet inte riktigt varför. Men jag är tacksam för det. Vi samarbetade lite under årens lopp. Hon gjorde bland annat röstpålägg till en av mina monologer och vi gjorde även en kortfilm tillsammans. Jag hade önskat att det kunnat bli mer.Foto: Bengt Nilsson