Riff-Ralf kom, såg och erövrade
Ett välkomnande vrål som endast sugna festivalbesökare kan frambringa sprider sig över Rådavallen.
In på festivalens största scen, Kalabalik, kliver Ralf Gyllenhammar, David Johannesson, Mats Johansson och Danne McKenzie. Eller som de tillsammans brukar kallas – Mustasch.
Relaterat
Ett öronbedövande jubel utbryter bland de som samlats för att ta del av festivalens hittills hårdaste nummer. Och de är väntade.
- Kom fram, kom fram alla barn så blir det hårdrock, vrålar Ralf Gyllenhammar med sin imponerande stämma.
Början på Deep in the Woods får publikhavet att böja likt ett stormande hav. Armar i luften. En krycka skymtas högt upp mitt i folkhavet. Det är ett ös som får den lilla köpingen att gunga. Och när den karismatiske sångaren vrålar ”Mellerud, you are mine” följt av de första lockande riffen av Mine bryter publiken ut i ett uppskattande vrål.
Regnet har slutat, kanske jagats bort av Mustasch rasande tempo. Men vinden tilltar, som på beställning och skapar en underlig symbios med Heresy Blasphemy. Med raderna ”Hey Satan, here I am. It seems like you finally won” känns det inte långt borta med någon slags domedag.
En känsla som förstärks med raderna från Accident Blackspot. ”This is not a love song. It´s a song about fear” Men i stället för rädsla visar enbart publiken kärlek. En villkorslös, studsande, vrålande och galen kärlek.
En timme försvinner och lika så dagsljuset. The Sounds välkända ansikten pryder en stor backdrop. Det är dags för festivalbesökarna att dansa igen.
Scenkläderna är något mer vågade, poserna väl inövade och låtarna har de flesta hört på radion.
Och när No One Sleeps When I´m Awake drar igång får även de marken i köpingen att gunga.
Anna Sofia Dahl (text)/Andreas Olsson (foto)
