Lika bra att erkänna med en gång: Jag betraktade W.A.S.P. och Blackie Lawless som föredettingar. De var hur fräcka som helst när jag i lågstadiet började lyssna på hårdrock. Men det var 30 år sedan.

Vilken chock jag fick, en positiv sådan, när jag på minuten kvart över nio såg Blackie Lawless äntra scenen och dra igång On your knees från bandets första, självbetitlade platta. Den märkligt sträva och hårda men samtidigt uttrycksfulla, och på nåt sätt sorgsna, rösten låter lika bra då som nu.

Visst är det mycket nostalgi med band som W.A.S.P., men när konserten inne i Älvhögsborg väl har börjat känns det som att Blackie Lawless fortfarande är en urkraft att räkna med.

Jag säger Blackie, eftersom det är han som är W.A.S.P. Förvisso är de andra musikerna – gitarristen Doug Blair, basisten Mike Duda och trummisen Mike Dupke – skickliga musiker, men trots en stabil insats och solon som sitter som en smäck så är de inget annat än kompmusiker till fixstjärnan Blackie.

Hans röst och pondus på scen kräver all uppmärksamhet och som om det inte vore nog står han på en upphöjning på scen, med de andra musikerna under sig. Vid sidan om sig har han de två strängbändarna som får hålla sig på sina platser och köra i refrängerna, de förblir rätt anonyma.

Mike Dupke däremot gör ett något mer bestående intryck, och hans ihärdiga trummande förhöjer en hel del av låtarna helt på egen hand. Han får också utrymme för ett trumsolo på ett par minuter. Dylika kan lätt bli tråkiga men inte den här gången, det är dundrande intensivt och välspelat, och det känns faktiskt helt rätt.

Första delen av konserten består av äldre material, det mesta från allra första skivan, som The torture never stops, L.O.V.E. machine och Sleeping in the fire. Självklart spelas också I wanna be somebody, vilket blir kvällens största allsångsakt.
Andra delen utgörs av The crimson Idol, i komprimerat format. Här kommer konsertens höjdpunkt, när Blackie och company framför den mäktiga powerballaden The Idol. Borta är allsången, publiken står som förstenad och atmosfären blir elektrisk, som om alla håller andan, hänförda.

Blackie Lawless röst är som skapt för den här typen av sånger. I tredje och sista delen av konserten blir det ännu en ballad – Heaven's hung in black – när kvartetten spelar låtare av nyare datum. En konsert utan ett tråkigt ögonblick avslutas med Blind in Texas, och Blackie stående uppe på mickstativet Elvis.