Det var i somras som Soile Wernemyr fick förfrågan att ställa ut på Handkraft. Akvarellerna har hon målat under hösten. Men utställningen går längre tillbaka än så.

En ensam oljemålning hänger vid ingången. Den föreställer Soiles egen Ursaab. Målningen var med på Soiles förra utställning i Trollhättan i mitten på 1990-talet – Min barndoms resa.

– Som 7-åring kom jag från Finland till en fostermamma i Uddevalla. Hon hade en Saab.

Soiles nutida konstnärsskap präglas av vad hon för tillfället har i huvudet, hon låter hjärnans innehåll flöda ut genom penseln. Och när hon i höstas arbetade med utställningen handlade nästan alla nyheter hon hörde om Saab.

– Det var Saab hela tiden och jag tänkte på människorna i Trollhättan och att jag skulle dit. Då kände jag att vi sitter i samma båt. För inte ville jag komma till en stad som är död och begraven.

Vad kan då en konstnär göra?

– Genom att måla en grej hela tiden behåller man tanken på den. Jag tror på tankens kraft.

Dessutom gillar hon formen på de gamla Saabarna. Och akvarellerna visar att den formen duger utmärkt till konst.

Saaben kan symbolisera kärlek och värme – ett förälskat par som tittar på en Saab i ett rosenrött skimmer. Den värsta tiden, när Saabs öde verkade beseglat, skildras av en bil bland trånga gränder i grå dimma. Dock med en klar ljuspunkt i fjärran. En positiv bild visar både fart och fläkt med fostermamman vid ratten och på nostalgibilderna syns människor i 60-talskläder.

Den snörika vintern präglar många av bilderna – speciellt den som gjordes i juletid med snö och tomteröd färg. Men de allra gladaste bilderna är gjorda efter glädjebeskedet i tisdags. Färgerna går i rött och bilarna flyger i pur glädje.

Utställningen kan inte ha kommit mera rätt i tiden. Soile Wernemyr kan säkert räkna med ett stort intresse för utställningen och kanske också få sälja en del tavlor.

Hon skrattar instämmande:

– Jag håller på att spara till en Saab.