Projektarbetet som gick som en dans
För Josefine Andersson var det en självklarhet att göra sitt projektarbete inom det praktiska, trots att hon läser sista året på naturprogrammet på Birger Sjöberggymnasiet.
– Jag är en scenmänniska, jag tycker om att stå på scen. Jag trivs där, bättre än i en lärobok.
Relaterat
Artikelbilder
Josefine Andersson har satt ihop en hel dansföreställning. Hon står bakom koreografin, träningen med de 14 dansarna och var förstås själv med och dansade på scenen i går när både gymnasieelever och allmänhet fick ta del av hennes projektarbete.Foto: Sofia Byström
Det var tack vare en av Josefins kurser – kultur och idéhistoria, som hon kunde genomföra den dansföreställning som hon har jobbat på sedan i höstas. Föreställningen ska spegla dansens utveckling under 1900-talet, och för att förstärka detta budskap har Josefine satsat extra mycket på klädbyten under föreställningens gång.
– Det är en ganska personlig tolkning av det. Men jag tror ändå att folk kommer att förstå vad jag menar.
Danslärare
Josefine har själv dansat i nio år, och dessutom varit danslärare på Medborgarskolan under hela gymnasietiden. Nu vill hon bidra med mer dans till Vänersborg, som hon tycker staden har alldeles för lite av. I alla fall för hennes egen del, lägger hon till med ett skratt.
– Jag vill väl att publiken ska gå där ifrån en tanke rikare om dans.
Vägen till föreställningen anser Josefine inte har varit särskilt svår. Hon själv och de 14 dansarna som deltar i föreställningen har haft ett rullande schema med träningar cirka två gånger i veckan sedan i höstas och Josefine uttrycker en stor glädje över projektets utveckling och resultat. Särskilt stolt är hon över dansarna och det riktigt lyser om henne när hon berättar om det.
– Det roligaste är väl träningarna, det enda nära på. Jag har blivit så stolt över dessa tjejer som accepterat och tyckt om min koreografi. Och de har gjort det så bra, som jag tänkte. Då blir man glad.
Duktiga dansare
Hon fortsätter sedan, lika upprymd, och berättar att dansarnas uppträdande till och med överträffade hennes egna föreställningar som hon hade byggt upp i huvudet innan de började iscensätta det hela.
Men trots att det mesta har gått väldigt enkelt, har vissa saker ändå varit lite svårare än Josefine från början trott. Bland annat krävdes mer träning och tid än vad hon räknat med, och självklart uppstår en del idétorka emellanåt när man ska komma på en 30 minuters lång koreografi.
– Ibland kommer man på allt, ibland kommer man inte på någonting. Det har väl varit det svåraste och jobbigaste, berättar hon.
Efter alla dessa månader av jobb var det äntligen upp till bevis i går på Folkets hus med föreställningen som Josefine själv beskriver med de tre orden: glädje, omväxlande och energirik.
